“The mountains are calling and I must go.” John Muir
Rieti – la Valle Santa
Vi parkerar bilen vid sidan av vägen, i riktning mot Leonessa, på 1700 m höjd. Den klara luften får lungorna att jubla och hyn smeks av den friska brisen. Där nere, i Rieti, var det +34 grader, här uppe, på Terminillo, är det +21.
Vi tar bara 50 steg i stabila vandringskängor innan stigningen börjar, mjukt och lekfullt. Det känns som att stigen är förberedd och vill göra ett gott intryck redan från starten. Men detta är inte första gången. Vi vet precis vad vi har att vänta. Inget allvarligt men lagom ambitiöst.
Giuliana med Terminillo i bakgrunden
Giuliana och jag har inte yttrat många ord sedan vi klev ur bilen men orden saknas inte. Våra hjärtan slår i samma takt och våra sinnen är fullt upptagna med att absorbera alla djupa intryck av naturens kraftfulla dimension som överväldigar sinnet till fullo.
Jag får intrycket av att vi har lämnat civilisationen bakom oss trots att vi bara är 2 mil från stadslivet, 1300 m i vertikal riktning. Vi är ovanför allt som har med samhälle att göra, det samhälle människan har skapat. Här är det näst intill orörd mark. Människans påverkan är knappt märkbar.
Monte Cambio
Vi har ett uttalat mål idag: Monte Cambio, 2081 m. Men det är inte ett måste. Det är inte målet i sig som hägrar utan själva vandringen, 3-4 timmar i lugn takt. Det lärde vi oss av en alpinist för många år sedan. Bergsvandring ska vara lugn men målmedveten. Vi hörsammar detta till fullo. En vandringsstav smälter in i miljön och blir en förlängd del av armen.
Tystnaden, som är total, avbryts ibland av klangen av koskällor. Inte störande på något sätt, snarare välkomnande. På de inbjudande gröna fälten, dekorativt utplacerade mellan bergets gråvita klippor, vilar grupper av vita kor. Trots vår närvaro upphör inte deras meditation. Visst, de slänger en nyfiken blick mot oss men inte alls ovänlig. Vi svarar med samma hövlighet. En kalv följer oss bölande en bit i fotspåren tills mamman kallar den tillbaka.
Hittills har vi mött 7 vandrare på väg åt motsatt håll men inte i samlad grupp. Alla ger intryck av stor medmänsklighet. Ytterligare en herre dyker upp i efterskott, något svettig och kanske även lätt stressad. Han undrar om vi mött en herre med en svart/röd ryggsäck. Vårt svar blir jakande. Han tackar och går vidare samtidigt som han kort förklarar att han hade glömt telefonen och tvingats återvända. Nu håller han telefonen i ett fast grepp i handen och svetten gör sig påmind på hans panna. Vi förstår att vännen inte har väntat utan fortsatt sina steg i förväg. Vi säger adjö och återupptar vår vandring.
Efter en och en halv timmes vandring, med korta uppehåll för fotografering, känner vi lust till en paus. I ryggsäcken pockar frukten på uppmärksamhet. Vi är nu mycket nära Monte Cambios kraftfulla skepnad, massiv men samtidigt mjuk, klädd i grönskande variationer.
Molnen ovanför berget börjar förenas i gråvita former vilket vi vet kommer att leda till regn senare under eftermiddagen. Vi äter vår frukt i gemenskap med naturen och beslutar oss sedan för att vända tillbaka. Vi är nöjda. Monte Cambios topp tar vi en annan gång.
Terminillo
Vi väljer en annan vandringsled tillbaka som erbjuder Terminillos vackra skapelse framför våra ögon vilken får indikera riktningen. Giuliana och jag bestämmer oss för att inte prata om något annat än den i sitt mångfalt så närvarande omgivningen vi befinner oss i eller vår njutbara vandring, vilken börjar göra sig påmind i benmusklerna. Vi är helt och fullt här, nu, i ett med naturen. Solen gassar över vår närvaro medan den svagt kännbara vinden neutraliserar hettan. Vi njuter.
Byte av skor vid bilen, en klunk friskt vatten i torra strupar och ett sista ögonkast mot molnen ovanför våra huvuden där ett segelflyg tar oss med i fantasin. Benen domnar lätt bort på bilsätet. Vår vandring varade drygt 3 timmar idag. Bilen för oss mjukt tillbaka på asfalterad väg till civilisationen igen, samhället där en het sol fortfarande dominerar bland stadsljud och avgaser. Men upplevelsen av vår vandring på hög höjd, i en nästintill orörd natur, tar vi med oss hem där den fortsätter att leva vidare inom oss, alltid orörd, så länge vi vill.
”Happiness is not something ready made. It comes from your own actions.” Dalai Lama
