Roland Ekström

Med tanke på att det nalkas val i Italien om ett par månader, vill jag ta mig friheten att bjuda på en skämtsam, neutral, mycket förenklad tillbakablick, över den italienska politiken de senaste få åren.

En gång i tiden togs politiken på blodigt allvar i Italien, ända tills 1993, då Berlusconi gjorde entré med sitt parti ”Heja Italien”.
Med sin professionella erfarenhet av showbiz, blev det plötsligt ”Go” i det italienska parlamentet. Det nobla, antika yrket från romartiden fick en ny glans, med tingel-tangel och unga, snygga tjejer. Inget ont sagt om unga, snygga tjejer, man behöver ju inte vara ful för att driva politik, men plötsligt sjönk åldersgränsen på kvinnliga politiker i parlamentet i rasande takt, samtidigt som fägringen i de trista lokalerna blomstrade i sin fulla prakt.

Och nu fick även yngre män, av någon anledning, upp ögonen för politiken, och följde tjejerna som en svans, vilket medförde att den gemensamma åldersgränsen i parlamentet åter sänktes drastiskt. Berlusconi , född 1936, njöt av förvandlingen, och kände sig som hemma.
En av ungdomarna som slog sig fram med stor framgång, och blev partiledare för demokraterna, och senare premiärminister vid 39 års ålder, var Matteo Renzi, idag 42 år. Han drev jakten på de åldrade politikerna, + 50, med skallande slagord att de alla skulle skrotas, för den italienska politiken behövde ung energi och nya, friska grepp.

Helt plötsligt var det skottpengar på äldre politiker och ungdomarna strömmade till partierna, medan flera +50 tjurigt avgick och startade egna, små partier. Parlamentet blev något av ett dagis. Berlusconi fortsatte att njuta, men numera utanför parlamentet, eller rättare sagt, senaten, som han fick lämna i november 2013 p g a diverse lagbrott.

Med tanke på hur den italienska politiken hade utvecklats under de senaste åren, med bl.a Berlusconi som estradör och regissör, såg komikern Beppe Grillo sin chans att intaga scenen, och bildade Movimento 5 stelle ( Rörelsen 5 stjärnor), tillsammans med kompisen Gianroberto. Han gick från teaterns estrader till de politiska, och folk blev därför mycket osäkra på om han skämtade eller var allvarlig när han framträdde, med tanke på Berlusconis alla skämt, vilket är en typisk attityd hos komiker. Oavsett vilket var han iallafall oerhört rolig.

Grillo förklarade tydligt att de 5 ”stjärnorna” varken är vänster eller högerpolitik, vilket många brukar kalla populism, att de inte är ett parti, att de är 100% demokratiska, för rörelsens alla beslut görs genom allmän röstning av rörelsens medlemmar, på Grillos personliga blogg!!

2013 valdes 109 av rörelsens unga ledamöter in i parlamentet, och ”stjärnornas krig” kunde börja. Från att parlamentet länge hade varit ett ganska stillsamt dagis, blev det nu en ren lekstuga. De 5 stjärnorna är idag Italiens största politiska parti, förlåt, rörelse.

Nu nalkas nyval i Italien, 4 mars 2018, och plötsligt är Berlusconi i rampljuset igen, i en ung och fräsch upplaga, ledare för en ny, moderat koalition. I dagarna uttalade han sig om de 5 stjärniga- ” Vinner de flyttar jag till Ryssland”. Så nu vet alla de som vill bli av Silvio vad de ska göra för att äntligen få ett slut på en lång, turbulent Berlusconi epok.

Partier splittras och ett antal mindre partier uppstår, för att sedan gå ihop i fantastiska koalitioner, som inte en sund tänkande italienare tror ska hålla efter valet. Sen är vi tillbaka på ruta nummer ett igen. Men förklara det för dessa ungtuppar, inklusive Silvio, den som kan.

Och intresset för politiken hos italienarna är mindre än någonsin, en bra bit under 50%.
Tänk vilken tröst iallafall, att turismen till Italien ökar. Kan det kanske vara den bisarra, italienska politikens lejonkula som lockar?