Roland Ekström

Kulturutbyte är verkligen av godo, det kan jag intyga. Under åren har jag arbetat med musikaliska, gastronomiska, konstnärliga och politiska kulturutbyten av alla de slag, vilket har lärt mig att personliga synpunkter , tack och lov, kan förändras i det oändliga för att närma sig en relativ sanning.

Men det bästa kulturutbyte någonsin är mitt äktenskap med Giuliana, italienska ut i fingerspetsarna, från norditalienska Brescia.

År 1981 utförde vigselförrättaren i Köpenhamns stadshus  sin, för mänskligheten så viktiga funktion med precision, och bara få minuter senare var vi ett ”italosvenskt” par. Italien och Sverige hade byggt ännu en liten smal bro mellan de båda länderna, denna gång av kärlek.

Ett passionerat, impulsivt, genialt sydländskt sinne förenades plötsligt med ett försynt, lite stelfruset, nordiskt sinne i ett hoppfullt evighetslöfte. Framtiden såg ljus men oklar ut. Första frågan – var vill vi bo, i Sverige ( nja) eller i Italien (hm)? Impulsen, denna gång av nordisk karaktär, fick avgöra och det blev Italien. Närmare bestämt Rom.

Det skulle snart visa sig att det var inte bara att placera mitt skapande och positiva sinne i en annan, så annorlunda, kultur och miljö och sedan njuta av resultatet. Det tog mig  lång tid av idogt arbete att komma fram till den enkla klarheten, att det var lättare att ändra mina synpunkter än det var att förändra 60 miljoner italienares åsikter.

Giuliana, som naturligtvis förstod sina landsmän bättre, blev den stöttande klippan när den nordiska envisheten frustrerat kämpade för sina  “mänskliga rättigheter”. Hennes gärningar var av hög klass, och tillslut kunde mina svenska värderingar om ”bisarra”, italienska fenomen slutligen modifieras, men alltid med ett viktigt tillägg: Men…

Vårt gemensamma intresse för, och arbete med, kulturutbyten har stärkt våra band och ökat respekten och toleransen i båda riktningarna. Det var kunskaperna som ökade förståelsen, som i sin tur ökade förmågan, att röra om i grytan och låta nya synpunkter och åsikter bubbla upp och göra sig synliga.

Nu, 37 år senare, kan vi titta tillbaka i vår gemensamma backspegel, och hoppa över groparna som en gång innehöll smärta, men som nu tillhör det förflutna. Istället ser vi det vi vill se, det starka band som har sina rötter i ett förhoppningsfullt löfte, som smiddes där i stadshusets sal. Det löftet innehöll sådan kraft, att det bröt sig väg genom eld och vatten och stärktes ständigt genom vår beslutsamma övertygelse. Kärleken är inte en gåva som lever av sig själv, den är vad vi vill att den ska vara och kraften för att den ska överleva kommer från våra egna, kreativa intentioner.
Tack älskling för alla dessa ljuva år som varit! Och tack i förväg för de som ska komma!
Grattis på födelsedagen!