”No matter what sort of difficulties, how painful experience is, if we lose our hope, that’s our real disaster.” ― Dalai Lama
Sjön Turano en Novemberdag
Jag befinner mig i mitten av Italien i mitten av November och hösten har bestämt gjort vissa framsteg med ganska synliga initiativ i naturen, men vädergudarna tycks på något sätt inte vara helt överens och fortsätter erbjuda gassande sol och fortsatt dagsvärme som påminner om sommartemperaturer.
En novemberdag i Rom
Italien befinner sig i ett tillstånd av ”vara eller icke vara” då vissa svårigheter uppstår i förhållandet till klädseln. Många italienare, särskilt den äldre generationen, men inte bara, väljer att följa almanackan där höstens ankomstdag är väl inskriven. Trots temperaturer på + 20-22 grader, ibland mer, är de väl påpälsade och kommer så förbli till våren tvingar dem av med jackorna. Vi andra är lite mer tveksamma och följer dagskänslan som kan slå fel ibland men det får man stå ut med.
Delar av vinterklädseln har jag plockat fram men den måste dela utrymme med sommarkläderna som fortfarande kräver att få behålla sin plats i garderoben. Det blir gärna både trångt och något kaotiskt. Strider inför klädval kan därför lätt uppstå.
”Tålamod i naturen”
I dagarna har jag påbörjat förberedelserna för den annalkande Sverigeresan. Jag har fortfarande gott om vikingablod i ådrorna vilket innebär att jag på typiskt svenskt manér vill vara ute i god tid. Minnen av kyliga nordiska vintrar finns väl lagrade i minnet sedan barnsben och som det så vanligt är med minnesbilder kan de bli långt mer dramatiska än verkligheten. Vid sådana stunder begrundar jag frustrerat min alltför lätta italienska vintergarderob och ryser av bara tanken på hur jag kommer att formas till en levande ”isstod” under mitt, visserligen korta men ändock, Sverigebesök.
”Hjärtesak” detalj. Akryl på duk R. Ekström
Vi har länge planerat denna resa tillsammans, Giuliana och jag. Att äntligen få träffa släkt och vänner efter så lång tid. Covid satte ju krokben vid flera tillfällen medan tiden flöt vidare lika envetet som Tevereflodens lopp från Umbrien ut i medelhavet i Ostia. Tre år är i vår ålder en lång tid.
När vi nu äntligen börjar närma oss resedatum finner vi att Giuliana tyvärr av familjeskäl tvingas stanna hemma. På traditionellt italienskt manér är mamman alltid medelpunkt i en italiensk familj. Giuliana är absolut inget undantag. Och som resultat kvarstår fakta att jag får göra vår planerade resa på egen hand.
Nåja, det är ju inga konstigheter. Faktum är att det handlar om en resa i mitt eget intresse. Jag anser mig till fullo vara en kulturarbetare och ser därför med stor entusiasm fram mot att få pryda Kvarnens charmiga väggar i Torshälla med nitton levnadsglada målningar som med kärleksfull inspiration kommit till världen under det senaste året.
Lekfull scendekor. R. Ekström
Med tanke på allt trist som händer i Europa och Världen idag anser jag det vara en plikt för alla artister, musiker och konstnärer att bidraga med så mycket kreativitet som det någonsin är möjligt. Kriser, krig, våld och kriminalitet fyller vår vardag till sån hög grad att kulturen därför är livsviktig för samhällets och därmed människans överlevande.
”Samverkan”. Akryl på duk. R. Ekström
Konstformer av alla slag fyller våra hjärtan med glädje, skratt och kärlek och låter oss se den sanna sidan av livets innerliga skönhet. När pessimism och rädsla sprider sig som pesten en gång gjorde behöver vi ”injiceras” med kärlek, framtidstro och livsglädje. Ljuva toner, sköna färger och upplyftande ord ingjuter läkande energi i våra frusna sinnen. De stärker oss och ger oss livsmod och lust att leva.
Länge leve kulturen!
