”Tell me and I forget, teach me and I may remember, involve me and I learn.” ― Benjamin Franklin
Jag måste erkänna att med åren har det vuxit en lätt ”antipati” inom mig för storstäder. Det finns undantag, t ex Rom. Men annars har det blivit ett växande behov hos mig att undvika större städer. Kanske har det att göra med att större orter i det överbefolkade Italien alltid innebär hiskligt mycket folk med trängsel och stress och inte blir det bättre av en konstant ökande mängd av utländska turister som lockas till detta vackra land, framförallt just till de större kulturstäderna.
Men en faktor som absolut spelar in i denna min bedömning är det kaos den italienska befolkningen i allmänhet lyckas orsaka. Personligen tror jag det beror på en dominerande individualism som slagit rot i italienarnas DNA , numera ca 60 miljoner, sedan romartiden. Skulle alla försöka dra åt samma håll vore det ingen sak men nu är det alltså inte så. Istället är det tvärt om. Sextio miljoner dragningar åt lika många olika håll, om ni förstår vad jag menar.
Om denna liknelse används i samband med stadslivet i dagens städer, byggda för århundraden sedan då livsrytmen med dagens mått mätt var slapp och livlös, inga eller få transportfordon på gatorna och en stor del av befolkningen ännu inte hade tjusats av stadslivets mångfärgade lockelser utan fortfarande var ett med glesbygden, kanske det går att göra sig en bild av vad jag syftar på.
Men trots detta tycks det mig som att en stor majoritet av stadsmänniskorna har en inneboende längtan tillbaka till rötterna. För när veckans arbetsdagar är till ända och helgen gör sin efterlängtade entré tränger familjer med släktingar och vänner ihop sig i deras dyrgripar på fyra hjul och riktar kosan mot landsbygden, till dessa fortfarande så idylliska byar som en gång övergivits genom invånarnas längtan till storstadslivet.
Vad den hektiske stadsmänniskan finner i dessa pyttesmå byar är ett liv i konkret slowmotion med en idyll som biter sig fast i hjärteroten. De få människor som trots allt bor kvar, mestadels av äldre årgång men inte bara, bevarar en livsrytm som kan tyckas ha avstannat helt men istället är i symbios med naturens naturliga puls.
”Att sitta och rulla tummarna” är ett fel uttryck för dessa naturens människor. Vad de egentligen gör är att de anpassar sig till den orörliga omgivningen, den som för alltid består och aldrig kommer att förändras. Detta är det klassiska, genuina Italien som jag tror fortlever i sinnet hos en stor del av italienarna.
Vad som intresserar mig speciellt är människorna i dessa humana miljöer. Man kan läsa deras balanserade sinnestillstånd i rofyllda, trygga uttryck. De är dessutom något av vandrande kunskapsbanker. De äldre generationerna har under åren samlat så mycket erfarenhet av allt livet har att erbjuda på gott och ont och inget har tillåtits gå förlorat. Något för de yngre generationerna att ta till sig av.
”Förälskelse”, detalj, R.Ekström
Trots att jag inte avporträtterar dessa intressanta människor finns de ofta på näthinnan när jag målar mina människomotiv. Framförallt är det ögonen som upptar mitt intresse; närvarande, fundersamma, ibland melankoliska men alltid levande. De avspeglar en koncentration av många års livserfarenheter, allt från yttersta glädje till djupaste sorg.
Min kommande utställning ”Ögonblick” på Kvarnen, Torshälla innehåller tankar och känslor som knyter an till sådana intryck. Dessutom har jag haft förmånen att under hela min avlånga livstid själv samla på mig en mosaik av erfarenheter som är ett stabilt underlag för mitt fortsatta sökande i ”livets labyrinter”.
Konstutställningen ” Ögonblick” presenterar jag personligen på Torshälla bibliotek Kvarnen: Fredag 2/12 Lördag 3/12 och Söndag 4/12 2022.
Jag hoppas vi ses där och då. Välkomna!
