“A human being is a part of the whole called by us universe, a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feeling as something separated from the rest, a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest to us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.” – A. Einstein
” Det medvetna trädet” R.Ekström
Tänk om träd kunde tala. Vad skulle de berätta? Dessa vuxna, erfarna träd som levt i århundraden, t o m årtusenden. Har någon överhuvudtaget tänkt tanken att fråga dem, jag menar helt enkelt ställt frågan: ”Berätta, vad har du gamle vän varit med om i ditt långa liv”?
Han skulle kanske dröja med sitt svar, antagligen känna sig överrumplad över frågan. Troligtvis första gången någon ställer frågan om hans åsikt. Så många år utan att ha fått uttala sig skapar naturligtvis en viss osäkerhet, men plötsligt kanske han börjar berätta…
Men ett träd lever inte som vi människor: störda av det förflutna, otåliga i nuet, upptagna med rädslan att kanske förlora framtiden ur sikte.
Nej, trädet har en annan livsfilosofi, ett helt annat leverne och har inga behov av tidsschema, trots att det har samlat på sig ett tjockt lager av årsringar. Han har vuxit av egen kraft och bryr sig inte om tid. Fråga honom vad tid är så kommer han antagligen att ruska på grenarna åt en så obegriplig fråga: ” Tid är ett mänskligt påhitt”!
Han lämnar inte platsen han är född på. Det behöver han inte. Allt han är i behov av finns just här, där han stått i alla tider.
Visst, han förflyttar sig på annat vis än människan. Hans känsliga rötter söker sig ned i markens djup och söker sig nyfiket men målmedvetet fram i den bördiga jord som naturen erbjuder honom. Med hjälp av rötternas känselspröt finner han näring och vätska vilket garanterar hans överlevande.
Hans vackra, välutvecklade stam ökar i omfång av all näring han tar åt sig, liksom människan som äter vid välfyllda middagsbord, men han växer också i längd, på jakt efter solens skimrande och hälsosamma strålar, där, ovanför trädkronorna.
Hans otaliga grenar, klädda med tusentals grönskande blad, sträcker ut sig i omgivningen, som en bläckfisks långa tentakler, och ger skugga, skydd och viloplats åt fåglar och andra av skogens många invånare.
Efter viss tvekan, han har inte bråttom, harklar han till slut sin oanvända, skrovliga röst och börjar långsamt tala. Hans röst, vilken verkar söka sig upp från underjorden, är sträv och entonig i början, men snart fylls röstens klang av naturlig värme:
Han börjar med att tacka för intresset jag visar honom, att jag tydligen förstår att han faktiskt är en levande varelse, om än annorlunda än människor och djur.
Snart erfar jag hans känslor, speciellt när han berättar om rädslan att bli skadad av skogsbränder eller skövlad av människans våldsamma redskap. Jag förstår att det måste kännas bittert att med naturens tålamod först ha vuxit till sig med hundratals årsringar för att sedan plötsligt jämnas till marken i ett oidentifierbart ögonblick, då chocken och den fysiska smärtan förenas i något outhärdligt, okontrollerbart.
Han förklarar relationen till träden i hans närhet: hur de samtalar med varandra, hur de varnar varandra när fara nalkas. Hur de gläds med varandra när det blir tillökning i familjen och nya små stammar får liv och börjar växa.
Medan vi står där i den friska luften, med en doft av kåda i trädets närhet och en förnimmelse av att han sträcker ut sina grenar i en livskraftig stolthet, inser jag för första gången i mitt korta liv att jag på något sätt är en del av detta träd liksom han är en del av mig. Att vi behöver varandra lika mycket som vi båda behöver vatten, sol, näring och skydd för att överleva.
I detta ögonblick ser jag att någon har ristat in ett namn, djupt i trädets bark. Jag berör den lätt med handen och frågar om det var smärtsamt. Hans svar dröjer:
”Nej” svarar han sedan med mjuk, fundersam röst. ” Kniven i sig gjorde inte ont, däremot smärtade mig människans destruktiva intention och tydliga oförstånd”.
När jag lämnar min nye vän inser jag vad han menade. Intentionen att skada en annan varelse smärtar mer än den fysiska handlingen, för den tyder på människans katastrofala omedvetenhet inför livets värden.
Publicerad i oktober 2018
