”He who has a why to live for can bear with almost any how” – Nietzsche
Mitt senaste inlägg handlade om mina nostalgiska känslor inför den sommar som snart är till ände. Därför är det enligt mitt synsätt rimligt att jag spinner vidare på dessa i och för sig oviktiga men dock personliga funderingar om årstidernas varande genom att beröra den annalkande höstens trevande försök till en, enligt min personliga åsikt, icke önskvärd entré i det fagra, italienska landskapet.
När en extremt varm sommar, med stöd av de afrikanska scirocco vindarna, störs av en överdrivet påflugen höst som i sin tur samlar sin kraft från de nordiska atlantvindarna, skapas en känslosam konfrontation vilket inte bådar gott, speciellt för landets ambitiösa odlare.
Alla italiens vindruveodlare har i veckor glatt sig åt en solig och torr sommar vilket metodiskt har ökat sötman i druvorna och därigenom garanterar dem viner med eftertraktad fyllig arom och hög alkoholhalt. Men vad händer? Höstens plötsliga infall med skyfall nöjer sig inte med att burdust hälla en omätbar mängd regnvatten över folk, fä och odlingar utan konkretiserar det dessutom i hagel, ibland stora som golfbollar, vilket nyligen har hänt i den norra regionen Veneto. De stackars druvorna utsattes oförskyllt för en ren massaker och bönderna kunde bara stå där handfallna och se skördarna gå förlorade. Detta drabbar tyvärr inte bara odling av vindruvor utan berör all fruktodling.
Förr i tiden tvingades bönderna förlita sig på sina egna utvärderingar gällande väderutsikterna när de vaknade tidigt på morgonkvisten och blickade ut över himlavalvet för att bedöma dagens ankommande överraskningar. Några djupa andetag av den råa morgonluften, ett salivfuktigt finger i luften och alla kroppens organ deltog i analysen. Oron var en del av deras vardag. Numera följer de väderutsikterna på radio och tv 2-3 dagar i förväg vilka alltför ofta misslyckas med att ge pålitlig information. Oron tillhör därför fortfarande odlarens vardag.
Ett tecken på att hösten har ett finger med i spelet är även förkortningen av dagarna vilket betyder tidigarelagt kvällsmörker. Nätterna här i Italien är visserligen alltid nattsvarta men är under sommaren relativt korta. Under hösten förlängs de gradvis, med resultat att kvällsmiddagarna, som vi tidigare avnjöt under solnedgångens sköna skepnad nu får förtäras under månens kalla uppenbarelse.
Hösten innebär skolstart för barn och barnbarn och detta hör september till. Men då detta avlånga land erbjuder en ganska tydlig variation av temperaturer från norr till söder så har regionerna olika datum för skolstarter: tidigare i norr och senare i söder. Men detta år är inget tidigare år likt. Coronaviruset har förvirrat alla system, så också skolsystemet. Skolorna stängdes redan i mitten av mars och fortfarande diskuteras det om, när och hur skolorna ska kunna öppnas igen. Fortfarande, två veckor före skolstart, blöts och stöts de många svårlösta problemen: om ansiktsmaskers vara eller ej, färre elever i varje sal vilket kräver fler salar, större avstånd mellan bänkarna, sångförbud i klasserna då det ökar smittrisken, färre elever i skolbussarna vilket innebär ökat behov av transportfordon, alternerande skoltider, om feberkontroll av eleverna skall göras hemma eller i skolan mm.mm.
Vid ett samtal nyligen med en lärarinna uttryckte hon sin frustration och beskrev det italienska skolväsendet, liksom även för den del hela Italien, vara ett system och ett land i ständig emergency, dvs i ständig nödsituation. Inga problem blir någonsin lösta!
Efter mina snart fyrtio år långa hemvist i detta formidabla land måste jag tyvärr instämma till fullo i denna intelligenta utvärdering.
Inc, watercolor: R. Ekström
Faktiskt måste jag erkänna att en gång i tiden för länge sedan, när frustrationen var som starkast och därmed också ilskan, brukade jag skämta rått med mina närmaste vänner om att ”Italien vore fantastiskt om det inte vore för alla dessa italienare.” Men som sagt, det var då det. Ett gammalt och dåligt skämt som jag numera håller helt för mig själv. Ups…
