”Green is the prime color of the world, and that from which its loveliness arises” – Pedro Calderon de la Barca
Akryl: R. Ekström
Även i år kommer den smygande som en oönskad men väntad gäst. En känsla av saknad infinner sig trots att inget ännu gått förlorat. Allt är som tidigare: lika vackert, lika varmt, lika intensivt…nästan.
Vad jag talar om är den sorgliga känslan över att sommaren är på upphällning. Jag vet inte varför den infinner sig identiskt lika varje år men den har ett lätt drag av sorg, som efter något som går förlorat. Som när en kär vän måste ge sig av för att sedan bli borta under lång tid.
När sommaren ”tar siesta” under mörka månader händer säkert mycket annat trevligt, men inte det som hör sommaren till. Visserligen överdriver vädergudarna ibland med värmeböljor som får oss att längta efter vinterns svalka, trots att vi nyligen passerat tider med enveten höst- och vinterköld. Men dessa värmeböljor tillhör trots allt bara de ädla somrarna. Och en kall öl är aldrig så god som i den mest envetna sommarhettan.
Jag älskar frukostarna och middagarna ute på balkongen med utsikt över de djupgröna bergssluttningarna som dyker djupt ner i den turkosfärgade sjön och kvällsstunderna under den stjärnfyllda himmelen när månen speglar sig stolt i det nattsvarta vattnet. Då krävs varken ord eller tankar, endast tacksamhet över att finnas till.
Det är så sant, flugor och mygg 🦟 är inget trevligt sommarsällskap men av någon anledning stör de inte mig längre som förr i tiden. Kanske för att jag har utländskt blod i ådrorna. Det är nog inte så ”pikant” för dessa italienska parasiter. Eller har det kanske med åldern att göra?
Sommaren lockar Giuliana och mig upp på höga höjder. Aldrig är bergen så inbjudande som i juli och augusti när temperaturen i Rom ligger fastnaglad på + 38 grader medan Terminillo, eller andra berg på på hög höjd, bjuder på en svalkande temperatur på +20 grader.
De olika årstiderna gläder många. En del tycker det är mysigt med höstens påfallande mörker och att naturen går till vila. Höstfärgerna är dock som vackrast först när solen ger dem sin uppmärksamhet.
Folk tänder stearinljus, smuttar på ett glas vin och försöker studera sin spegelbild i fönstrets glas mot det djupa kvällsmörkret utanför. En bok ligger kanske uppslagen på bordet för att läsas. Tystnaden hägrar.
Många gläds över vinterns entré då kölden får en mycket framträdande roll. Värmande, påkostade vinterkläder kommer äntligen till användning. Den friska luften river i lungorna och snöns vithet i bergslandskapen skapar ljus i det kompakta vintermörkret. Apenninerna lockar med skidsemestrar och barnen gläds över naturens under. Myggor, flugor och andra insekter är då endast ett minne blott.
Men sedan min flytt till Italien för snart fyrtio år sedan, har jag blivit en hängiven älskare av sommaren. Den får gärna vara närvarande i all sin skrud och varierande form under årets alla månader.
Jag gläds åt de som fyller badstränderna till bristningsgränsen. Då blir de solbrända och på gott humör. Giuliana och jag har då bergen nästan helt för oss själva. I ensamhet traskar vi på i långsam takt, uppför och nedför, sakta men säkert, fötterna ömmar och benmusklerna värker, men ack vilka ljuvliga känslor det ger!
Sommaren är verkligen ett på alla sätt nödvändigt gott!