”The best and most beautiful things in this world cannot be seen or even heard, but must be felt with the heart” – Helen Keller
Klockan är 9,30 när vi rullar ut med bilen från hemmet i FIANO Romano. Den kommande resan är osedvanligt lång, vårt mål är nämligen Sicilien och avståndet dit ca 90 mil.
Visst, vi hade kunnat välja flyg till Catania och sedan hyra bil. Men envisa och nyfikna som både Giuliana och jag är valde vi detta färdsätt för att få se mer av södra Italien under resan, framförallt Kalabrien.
Under de kommande sex dagarna komme vi att bila 200 mil innan vi åter är hemma i FIANO igen.
Det är lördag och resan på ”solautostradan A1” flyter smidigt och ostört. Efter drygt ett par timmar passerar vi Neapel, med Vesuvius på vår vänstra sida och Neapelbukten åt höger. Våra minnen vaknar till liv och återigen är vi tillbaka både på toppen av Vesuvius och inne i Neapels stadskärna. Det var förra året vi var där senast, med många härliga svenska resevänner.
Samma lockande minnen dyker upp när vi passerar Pompeji och avfarten till Sorrentokusten. Platser vi numera känner utan och innan efter otaliga besök, tack vare alla våra resenärer som önskat sig dit i sällskap med Giuliana och mig.
Strax befinner vi oss på den nya autostradan A 2. Vi passerar avfarten till Salerno och fortsätter vår resa söderut. Vägen är nu visserligen endast tvåfilig men underbart otrafikerad och dessutom avgiftsfri hela vägen ner till Reggio Calabria.
Dagens mål är den lilla kuststaden Diamante, utmed Riviera dei Cedri. Vi har valt ett bra hotell, strax vid stadsgränsen.
Väl där upptäcker vi att vi delar hotellet med två ”gigantiska” bröllopsfester med totalt 250 gäster. Något oroande tycker vi först, men det visar sig att hotellet är rymligt och vi får vara helt ostörda under vår korta vistelse.
Stadens namn Diamante lär komma från beskrivningen av stadens ljuvliga läge utmed den vackra medelhavskusten. En riktig ”diamant”! Tidigare har denna kommun, med 5.300 invånare, livnärt sig på fiske och jordbruk. Numera kommer fiskarna i andra hand och det är turism som gäller. Vi kan lätt förstå att den 8 km långa stranden är ett eftertraktat turistmål.
Diamante har också gjort sig ett namn för det stora antal muralmålningar som man finner speciellt i den gamla stadsdelens gränder. Dessutom är det ett populärt centrum för de som älskar den röda kryddan peperoncino ( rödpeppar). I september firar man 30 års jubileum för den årliga ”Peperoncino festival”!
Under vår promenad på stadens centrala gågata, med utsikt mot havet, stannar vi till på en uteservering för en aperitivo. Vi slår oss i slang med servitören, vilket visar sig vara barens ägare. Han är ensam om serveringen.
På barfönstret sitter en handskriven lapp som berättar att han söker personal. Han berättar resignerat att alla butikerna och barerna utmed gatan söker medarbetare. Sedan den nya regeringen införde medborgarlön får butikerna och barerna inte längre tag i arbetsvilligt folk. Ingen vill anstränga sig längre när de kan få sin lön av staten utan att behöva göra någonting. Han går en tuff säsong till mötes så vi önskar honom lycka till.
Tillbaka på hotellet, efter en skön dusch och några minuters vila, är det dags för vår efterlängtade middag. Vi har under dagen bara livnärt oss på varsin smörgås och kaffe.
Trots att hotellet har så många matgäster störs vi inte på något sätt. De har nämligen olika festvåningar och vi får restaurangen för oss själva. På avstånd hör vi musik vilken bröllopsgästerna just nu förnöjsamt dansar till.
Vid bröllop i framförallt södra Italien, hör det till traditionen att alla tänkbara släktingar måste bjudas in, oavsett var de bor. Vi upptäcker vid frukosten att flera av gästerna övernattat på hotellet. De syditalienska, ”överdimensionerade” bröllopsmiddagarna kan pågå under 6-8 timmar, ibland mer. Och det bjuds på mat, dryck och dans hela tiden, utan uppehåll.
Vår middag däremot varar bara i 60 minuter. Det visar sig att vi blir rikt belönade med en fantastisk middag, antagligen samma meny som bröllopsgästerna. Köket är ju detsamma.
Det skulle visa sig vara den bästa middagen under hela vår resa. Vi får inte bara hela restaurangen för oss själva. Dessutom får vi vår egen fantastiske servitör, med det icke så ovanliga namnet Franco, vilken skämmer bort oss ordentligt under alla de sextio minuterna.
Morgonen efter njuter vi av en härlig frukostbuffé, med god service av Franco, innan vi sätter oss i bilen för att fortsätta vår resa söderut. Denna gång utmed Kalabriens vackra kust.
Återkommer med fler inlägg om resans fortsättning framöver.
