Tell me and I forget, teach me and I may remember, involve me and I learn.” ― Benjamin Franklin
Är du språkbegåvad? Tillhör du dem som snabbt och lätt lär dig språk? Tycker du, liksom många, att det italienska språket är vackert?
”Italienskan” är älskat av många. Hur många av våra svenska resenärer har inte förklarat att när de kommer hem från den ljuva Italienresa ska de minsann börja studera italienska. Det är ett SÅ vackert språk! Som sångare vill jag instämma i bedömandet att italienska språket är som gjort för sång. Orden lägger sig snabbt tillrätta i munnen och vibrerar rytmiskt på tungan.
Studieförbunden i Sverige är till stor hjälp för de som vill förkovra sitt språksinne på äldre dagar. Men vi har märkt att det inte räcker med att studera ett språk utan att få möjlighet att använda det, höra det, leva med det. Att höra språket man studerar och våga tala det, trots ev. misstag, är avgörande. En bra kombination för att lära sig ett språk är att resa och dela nytta med nöje. Förutsättningen är då naturligtvis att man slår sig i slang med ortsbefolkningen. Italienarna har oftast gott tålamod med bristfälligt språkkunniga turister.
Jag måste erkänna att jag inte var någon bra elev. Tack vare Giulianas tålamod lotsades jag sakta men säkert in i den italienska språkdjungeln. Det var då redan i mogen ålder och jag hade upptäckt att engelskan inte fungerade så bra i Italien. Franskan eller spanskan hade fungerat bättre. Jag insåg att skulle jag överleva den italienska vardagen utan en italiensk parlör ständigt i mina händer behövde jag göra mig hemmastadd med detta historiska, grammatiskt komplicerade språk.
Mångas åsikt är att det är lättare att förstå italienskan än att tala det. Men då italienska språket är ett snabbt, explosivt språk, precis som det latinska temperamentet, blir det i praktiken ofta svårt att hänga med när de rytmiska, sprudlande orden svingar sig ur de sydländska munnarna.
Jämförelsen med en k-pist är inte helt fel. Jag har känslan av att dagens italienska filmregissörer söker hålla tempot uppe, inte bara genom action utan även genom ett oerhört snabbt tal. Replikerna smattrar fram, ofta med dämpade, intima men livfulla röster, medan vi svenskar inte har särskilt bråttom att få sagt det som ligger på tungan.
Till detta kommer dialekterna och slanguttrycken, vilka omhuldas med stor kärlek. Det är nog snarast ett identitetsval, en grupptillhörighet. Man är stolt över sin dialekt och härkomst. Sånger skrivs på dialekt, teaterstycken skrivs och framförs på dialekt och ofta är dessa dialekter svåra, nästintill omöjliga att förstå t o m för italienare som inte är från trakten. Min gode vän Francesco Rinaldi skriver och sätter upp teaterstycken på dialekt med stor framgång i Rieti.
Enligt en rapport nyligen visar det sig överraskande att italienskan är det fjärde mest studerade språket i världen efter engelska, spanska och kinesiska. Det är alltså i dagsläge populärare än franskan vilket är en sensationell nyhet i Italien.
Däremot, vad gäller antal människor som talar språket, hamnar italienskan på 21 plats med över 67 miljoner personer, medan det mest talad språket är engelska: 1 miljard 190 miljoner följt av kinesiska: 1 miljard 107 miljoner och därefter hindi-urdu: 697,4 miljoner personer.
Så, svenska resenärer, det är bara att kavla upp ärmarna, sätta sig på skolbänken i något studieförbund under den kalla vinterperioden för att sedan ta sig till Italien och praktisera, med befolkningens livfulla surrande runt öronen, njutbara italienska godsaker på tallriken, ett gott vin i glaset som lossar tunghäftan och sedan: prata, prata och prata.
Lycka till!
”Any fool can know. The point is to understand.” ― Albert Einstein
2019 copyright: R. Ekström
