”Peace cannot be kept by force; it can only be achieved by understanding” -Albert Einstein
Det var en söndag i mitten av februari och mimosan stod i full blom. Vädret var vårlikt skönt med sol och +15 grader varmt. Ovanligt, för så ska det inte vara ens här hos oss, i mitten av februari.
Detta var en kontrasternas dag, en kombination av ”krig och fred”. På programmet stod nämligen först ett besök i ”Bunker Soratte”, ett enormt krigsmonument insprängt i det massiva berget Soratte, 60 km norr om Rom och därefter lunch och lekstund med barn och barnbarn i den gröna och frodiga Sabinadalen.
1937-1943 grävde 1000 arbetare denna bunker i berget Soratte, strax söder om byn S. Oreste, med en längd av 4,2 km, ned till över 300 m djup. Ett komplext projekt på order av Mussolini. Syftet var att kunna sätta i säkerhet politiker, militärledning och dokument vid ev attacker mot Rom. Bunkern kunde nås på 10 minuter med helikopter från huvudstaden.
Den 8 september 1943 ockuperade och etablerade den tyske generalen A. Kesselring högkvarteret för syd Europa i bunkern, som blev ett eftertraktat mål för de allierade, vilket medförde kraftiga flygattacker av USA air force under nästan en månads tid, från 12 maj till 4 juni 1944. Den närliggande byn S. Oreste sparades däremot. De allierades infanteri tvingade sedan ockupanterna att överge bunkern och fann då ”en hel, underjordisk stad, komplett med all typ av service”.
Det var med viss ovilja vi lämnade den gassande solen för att följa vår guide in i den, på alla sätt, kyliga bunkern. Det visade sig som sagt ha varit en mindre ”stad” med verkstäder, militära operationssalar, kök, matsalar, sovsalar mm. En legend berättar att tyskarna lär ska ha gömt 72.000 kg guldtackor i bunkern, tillhörande Banca d’Italia. Guld som påstås fortfarande inte har påträffats.
1972 byggdes 1/4 av bunkern om till skyddsrum för Italiens president, landets regering samt tekniker, totalt 100 personer, vid ev. attack med kärnvapen mot Rom. Det beslutades att vid en sådan attack skulle denna grupp människor tvingas hålla sig instängda i hela 6 månader, tills effekterna av kärnvapnen hade avtagit.
Känslan att gå runt och bevittna ett monument av människans dårskap i så konkret form gjorde verkligen intryck och skapade en lätt, tillfällig depression. Militärernas uppgift är att förstöra och/eller försvara, vilket i sig ändå innebär destruktion och den allenarådande makten över militären och deras omänskliga vapen ligger i händerna på några få folkvalda ledare, de vilka är utvalda att garanteras säkerhet för att överleva resultatet av deras egna galenskaper.
Väl ute ur bunkern drog jag tacksamt efter andan, hälsade solens värmande strålar åter välkomna och lämnade bunkern bakom mig, utan att vända mig om. Nu vet vi vad som gömmer sig i detta imponerande, vulkanliknande berg, så lätt att känna igen på avstånd för sin karaktäristiska form.
Hade denna del av dagsutflykten stört idyllen så vände det när vi närmade oss restaurangen för vår lunch i Sabinadalen. Den gröna omgivningen med gårdens höns, gäss och får, tillsammans med kökets aptitretande dofter, omfamnade oss välkomnande.
Borden var uppdukade för ett hundratal gäster, med en välsmakande fyrarätters meny, nu tillsammans med barnbarnen. Aptiten hade infunnit sig utan större besvär och röstvolymen steg i takt med att hungern och törsten avtog.
Efter lunch var det dags för barnens skaparglädje. Under ledning av kocken Filippo fick de lära sig baka ”castagnole”, fritterade kakor, doppade i socker. Goda, kaloririka bakverk, rullade som köttbullar.
En gäst hade plockat med sig gitarren och medan hans två barn bakade, stämde han upp gitarren och med försynt röst fyllde han trädgården med mjuk, knappt hörbar sång.
Castagnole
Snart hade dagen nått sitt slut. Parkeringen hade tömts så sakteliga på bilar, vilka sökt sig vidare ut i provinsen Rietis olika väderstreck. Bunkern Soratte var nu ett minne blott.
”We can never obtain peace in the outer world until we make peace with ourselves” – Dalai Lama
