“All battles in life serve to teach us something, even the battles we lose.” – Paulo Coelho
”En vandrare med häst och hund” akryl på duk, 80×60 cm. R.Ekström
”Un viandante con cavallo e cane” acrilico su tela, 80×60 cm. R.Ekstrom
En man, hans häst och hans hund vandrade utmed en väg. Medan de passerade ett gigantiskt träd träffades de av en blixt som omedelbart tog livet av dem.
Men vandraren förstod inte att han hade lämnat den här världen och fortsatte sin vandring ackompanjerad av sina djur. Ibland behöver de döda lite tid för att inse deras nya tillstånd…
Vandringen var mycket lång; de tvingades bestiga en höjd, solen var het och dom var svettiga och törstiga. Vid en kurva utmed vägen såg de en fantastisk marmorport som ledde till ett torg belagd med guld och i centrum reste sig en fontän där kristalliskt vatten porlade.
Vandraren vände sig till portvakten som bevakade entrén.
”Goddag”
”Goddag” svarade mannen.
”Vad är detta för plats som är så vacker?”
”Det är himlen.”
”Vad härligt att ha kommit till himlen, vi är så törstiga!”
”Du kan gå in och dricka hur mycket du vill.” Vakten pekade mot fontänen.
”Även min häst och min hund är törstiga.”
”Jag beklagar,” sade portvakten, ” men djur tillåts ingen entré här.”
Vandraren blev mycket besviken: han var hemskt törstig men skulle aldrig ha druckit ensam.
Han tackade vakten och fortsatte vandringen.
Efter en lång vandring i uppförsbacke anländer vandraren och hans djur till en plats där entrén bestod av en gammal dörr som öppnade sig mot en jordtrampad stig flankerad med träd på båda sidor. I skuggan av ett av träden vilade en man med hatt; antagligen sov han.
”Goddag” sade vandraren.
Mannen svarade med en nickning.
” Jag, min häst och min hund är mycket törstiga.”
”Det finns en brunn bakom stenarna” svarade mannen medan han pekade i dess riktning och tillade: Ni kan dricka hur mycket ni vill.” Vandraren, hästen och hunden sökte sig till brunnen och släckte deras törst.
Därefter gick vandraren för att tacka.
”Kom tillbaka när ni vill” svarade mannen.
”Vad heter den här platsen?”
”Himlen.”
”Himlen? Men portvakten vid marmorentrén sa att himlen är där.”
”Det är inte himlen. Det är helvetet.”
Vandraren kände sig förvirrad.
”Ni borde förbjuda dem att använda ert namn! Denna falska information skapar helt säkert stor förvirring!”
”Absolut inte! Faktum är att de gör oss en stor tjänst. Därför att där stannar alla de som inte tvekar att överge sina bästa vänner…
Paulo Coelho
In italiano
Un uomo, il suo cavallo ed il suo cane camminavano lungo una strada.
Mentre passavano vicino ad un albero gigantesco, un fulmine li colpì, uccidendoli all’istante.
Ma il viandante non si accorse di aver lasciato questo mondo e continuò a camminare, accompagnato dai suoi animali. A volte, i morti impiegano qualche tempo per rendersi conto della loro nuova condizione…
Il cammino era molto lungo; dovevano salire una collina, il sole picchiava forte ed erano sudati e assetati. A una curva della strada, videro un portone magnifico, di marmo, che conduceva a una piazza pavimentata con blocchi d’oro, al centro della quale s’innalzava una fontana da cui sgorgava dell’acqua cristallina.
Il viandante si rivolse all’uomo che sorvegliava l’entrata.
“Buongiorno”
“Buongiorno” rispose il guardiano.
“Che luogo è mai questo, tanto bello”?
“È il cielo”
“Che bello essere arrivati in cielo, abbiamo tanta sete”.
“Puoi entrare e bere a volontà”.
Il guardiano indicò la fontana.
“Anche il mio cavallo ed il mio cane hanno sete”.
“Mi dispiace molto”, disse il guardiano, “ma qui non è permesso l’entrata agli animali”.
L’uomo fu molto deluso: la sua sete era grande, ma non avrebbe mai bevuto da solo.
Ringraziò il guardiano e proseguì.
Dopo avere camminato a lungo su per la collina, il viandante e gli animali giunsero in un luogo il cui ingresso era costituito da una vecchia porta, che si apriva su un sentiero di terra battuta, fiancheggiato da alberi.
All’ombra di uno di essi era sdraiato un uomo che portava un cappello; probabilmente era addormentato.
“Buongiorno” disse il viandante.
L’uomo fece un cenno con il capo.
“Io, il mio cavallo ed il mio cane abbiamo molta sete”.
“C’è una fonte fra quei massi”, disse l’uomo, indicando il luogo, e aggiunse: “Potete bere a volontà”. L’uomo, il cavallo ed il cane si avvicinarono alla fonte e si dissetarono.
Il viandante andò a ringraziare.
“Tornate quando volete”, rispose l’uomo.
“A proposito, come si chiama questo posto?”
“Cielo”
“Cielo? Ma il guardiano del portone di marmo ha detto che il cielo era quello là! ”
“Quello non è il cielo, è l’inferno.”
Il viandante rimase perplesso.
“Dovreste proibire loro di utilizzare il vostro nome! Di certo, questa falsa informazione causa grandi confusioni! ”
“Assolutamente no. In realtà, ci fanno un grande favore. Perché là si fermano tutti quelli che non esitano ad abbandonare i loro migliori amici… ”
Paulo Coelho
