Vi lever idag i en värld i omvandling. Den vilda immigrationen som vi känner inpå husknutarna, upplevs av många som ett hot mot kulturella traditioner och värderingar. För att inte tala om frågan om arbetstillfällen, bostäder, kostnader och allmän ordning.
Tittar man tillbaka i historien, så har vi många liknande situationer, och kanske t o m värre. Kanske också under svårare tider än den som är i dag.
Jag minns ett besök i ett emigrant museum i Umbrien, som visade Italiens emigration under det sista seklet, och berördes starkt av vad jag såg.
Det var speciellt tre perioder då italienarna massemigrerade: 1876 -1915 och 1920 – 1925 samt efter andra världskriget.
Under första perioden emigrerade ca 14 miljoner italienare, med en topp av 870.000 år 1913 då Italiens invånarantal var ca 33,5 miljoner. Många små orter tömdes helt på deras invånare, speciellt orter knutna till jordbruk.
De länder som italienarna emigrerade till var i första hand USA, Brasilien och Argentina. I dessa tre stater finns idag ca 64,15 miljoner anhöriga/ infödda till italienska emigranter.
En stor del emigrerade till Uruguay och 1976 fanns det 1. 300.000 infödda med italiensk bakgrund i Uruguay, över 40 % av befolkningen.
Emigrationen till de latinamerikanska länderna avtog omkring 1960, under det italienska ekonomiska miraklet, och till USA och Canada omkring 1980.
Under 19 och 20 seklet har nästan 30 miljoner italienare lämnat Italien för Amerika, Australien och Europa. Idag beräknar man att det där finns ca 80 miljoner infödda med italiensk bakgrund.
Men under de senaste åren har den italienska emigrationen tagit fart igen, tack vare den långa krisen med ca 12 % arbetslöshet och över 30 % för ungdomar. Ca 80.000 har emigrerat sedan år 2008. Det är mest ungdomar som lämnar Italien, och framförallt de högutbildade som känner sig glömda av det italienska samhället. Ungdomarna bor hemma så långt det är möjligt, inte ovanligt över 30 års ålder och mer, p g a omöjligheten att få bostäder, arbetslöshet eller icke fast anställning. Man säger att det är hjärnorna, genierna, som i första hand försvinner utomlands och de återfinns i internationella laboratorier, banker, universitet etc där de, nästan utan ansträngning, har funnit arbete. Men inte bara genier, utan ungdomar som vill arbeta och skapa sig en framtid, har försvunnit till London, Berlin, Paris, Basel, Amsterdam, Köpenhamn, Stockholm mm. Därför blir Italiens befolkning äldre och äldre och pensionerna tynger statskassan.
Personligen har jag varit immigrant i Italien sedan 1982. Jag har haft tur. Dels för att jag kommer från Sverige, ett uppskattat, fredligt land, dels för att jag är lyckligt gift med en italienska. Trots dessa och andra fördelar, t ex att jag är konstnär, vilket respekteras av Italienarna, så har det stundtals varit svårt. Det finns många svenskar som lämnar Sverige i förhoppning att finna en intressant förbättring i ett annat land, medan många, kanske de flesta, återvänder hem igen. Speciellt om flytten har skett till varmare länder, utan tanke på att även solen kan gå i moln och man ska möta vardagen en dag, d v s byråkrati, myndigheter, sociala system etc. Bara ett litet exempel: p g a maffian har vi fått flera speciallagar, som har till syfte att upptäcka och försvåra maffians ekonomiska aktiviteter, men som resultat gör att vi andra icke “maffioser” råkar ut för samma behandling, då man anses vara skyldig tills man bevisar motsatsen; Småpåvar i de byråkratiska systemen älskar att visa sin makt, men när det gäller att ta ansvar för ett felaktigt beslut, skickar de alla vidare till nästa, som skickar det vidare till nästa o s v. Man kan få vänta länge, t o m år, på tillstånd, intyg, beslut etc. vilket är mycket frustrerande.
Jag är oerhört privilegierad i jämförelse med alla dessa flyktingar som kommer till Italien, Grekland, Tyskland och Sverige. Tänk vad de måste gå igenom innan de kan få ett normalt liv, om de någonsin får det.
Italien är ett av de mest utsatta länderna i denna flyktingvåg, och det är intressant att se skillnader mellan Syd och Norditalien.
Den stora flyktingströmmen kommer med båtar till södra Italien, där de tas emot med de små resurser man har att tillgå. Sedan placeras de tills vidare ut i olika delar av landet. Men det finns några delar som vägrar samarbeta. Inte de fattigaste i södra Italien utan de rikaste i norr. Om man då tittar i backspegeln, vad gäller italiensk emigration, visar det sig att under perioden 1876 – 1900 emigrerade 17,9% från Veneto, 16,1 % från Friuli-Venezia Giulia och 13,5 % från Piemonte. 47 % från tre norditalienska regioner av totalt 20 italienska regioner.
Men som sagt, jag är lyckligt lottad att komma från det rika Sverige, utan krig och elände, och kan tillåta mej lyxen att jämföra och välja mellan två demokratiska länder, som jag känner ganska väl. Och jag måste nog också erkänna att jag till hälften har blivit italienare, och att allt har sina plus och minussidor, i Italien liksom i Sverige.
Turister älskar Italien, vilket jag verkligen kan förstå, och jag bor ju trots allt fortfarande här efter 35 år. Något måste det ju vara som håller mej kvar, utöver min kära familj, och som får mej att trivas.
Vill du läsa mer kåserier, klicka här
