Amatrice 24/8 2016

“Nolltre trettiosex”

Förvandlingens klockslag

av Roland Ekström

I have found that if you love life, life will love you back.

Arthur Rubinstein

Förord

Bakgrunden till denna berättelse är jordbävningen i den italienska orten Amatrice den 24 augusti 2016, som orsakade 298 dödsoffer och hundratals skadade och hemlösa människor. Den natten befann jag mig där när huset jag sov i, liksom hela staden, totalförstördes.

Jag klarade mig med relativt lätta fysiska skador men fick under en period dras med de psykiska effekterna.

En tid efter händelsen bestämde jag mig för att skriva ner allt jag kunde minnas av vad som hänt före, under och efter de första svåra skalven, som ett led i en fördjupad utvärdering vilken kunde hjälpa mig att uppnå ett accepterande av händelsen, som vägrade låta sig glömmas.

Minnesfragment växte fram mycket tydliga, ofta smärtsamma, under skrivandet för att med tiden tona bort och förlora i betydelse. Mitt skrivande har hjälp mig att begrunda vissa svåra moment in i minsta detalj, ibland extremt ordagrant, för att inte lämna något orört.

Denna noggranna utvärdering var mycket viktigt för att frigöra mig från den mentala börda som annars riskerade att plåga mig för all framtid.Det har nu passerat 2 år och jag kan äntligen blicka tillbaka och känna mig befriad från händelsens mentala påverkan.

Denna långa process har givit mig ny livskraft, nya syften och ökat min kärlek till livet och omvärlden på ett magiskt sätt. Mitt intresse för att skriva och kommunicera, både i text och bild, har ökat väsentligt vilket var orsaken till att jag startade min blogg i oktober 2017.

Jag har beslutat att publicera denna oredigerade text, bestående av 15 korta kapitel, här i min blogg i förhoppning att i all enkelhet beskriva denna osannolika upplevelse ”inifrån” och kanske rentav ge svar på en del av de frågor jag mött under tiden efter olyckan, men då inte kunnat svara på. Förhoppningsvis lyckas jag också förmedla något som kan vara av intresse och nytta för mina medmänniskor.

Ett axplock av nyhetsförmedling i Italien och Sverige den 24 augusti 2016.

La Republica

Italien gråter än en gång, chockat och sönderslitet av en annan ohygglig jordbävning som har drabbat landets hjärta. Ett starkt jordskalv på magnituden 6,0 har under natten ödelagt områden från Lazio, Marche, Umbrien och Abruzzo och orsakat dödsoffer och skadade och tusentals hemlösa;

Corriere della sera

Jordbävning i centrala Italien, Amatrice är fullständigt förstört. Stadens centrum är helt oigenkännligt efter skalvet på magnituden 6,0 som inträffade under natten mellan 23-24 augusti 2016;

SVT nyheter

Klockan 03.36 den 24 augusti drabbades centrala Italien av en kraftig jordbävning. Hittills har 264 personer bekräftats döda.

Expressen

Den lilla staden Amatrice i bergen i centrala Italien var som ett vykort. På två minuter förvandlade jordskorpan samhället till en zombieby av damm och tårar.

Eskilstuna Kuriren

Inledning

Det var natten mellan tisdag 23 och onsdag 24 augusti 2016. Inte alls ovanliga dagar i sig, om det inte var för vad som hände. Jag har försökt att intala mig själv att allt var glömt, men en del av mig var obevekligt ingjutet i ett förflutet, mentalt cementblock vilket krävde ett fullständigt accepterande innan det kunde elimineras ur mitt fördunklade sinne. Ett accepterande vilket kanske bara var och förblev en illusion. Men min identitet fanns kvar där bland bråtet i ruinerna, fastnaglad i ett förödelsens klockslag, den natten då allting sattes på sin spets och ingenting kunde uppfattas vara normalt, utifrån gängse normer.

Att glömma innebar att jag först måste återfinna mig själv i ett numera utraderat rum, omöjligt att återvända till. Kunde jag inte helt förstå vad som hänt kunde jag inte heller utplåna händelsen ur mitt splittrade medvetande. Till och med dammet, vilket hade fyllt det svarta, hotfulla utrymmet omkring min halvnakna kropp, där jag befunnit mig i ett otänkbart upplösningstillstånd, hade upphört att existera på platsen där allt hände men behållit sin kväljande, gråvita existens i mina lungor och min tankesfär.

Jag trodde då att en förnyelse var omöjlig. Såret hade sökte sig så djupt in i själen och efterlämnat ett kväljande, nedslående tvivel inför tider som skulle komma. Men då förstod jag inte att livet hade något annat i beredskap. En dramatisk händelse som denna, uppenbarligen så destruktivt meningslös och förintande, var inte ett slut utan snarare en början, där något väsentligt hade slagit rot. Ingen livshändelse är utan mening. De är vägvisare som pekar i riktningar som har förbisetts av vårt självupptagna medvetande, vårt s k ego. Något kraftfullt skulle med tiden växa fram ur resterna av de söndersmulade ruinerna jag bar inom mig, för att ingjuta ny livsenergi i en för ögonblicket tom själslig boning.

Kapitel 1

Amatrice 2014. foto Torbjörn Larsson

Ännu en av många populära folkfester hade precis avslutats under tisdagskvällen och nu växte förväntningarna ytterligare inför den kommande helgens festival. En känslomässig samhörighet styrde människornas karga sinnen mot det som återigen skulle nå ett illusoriskt klimax, efter vilket man sedan kunde återvända till sitt isolerade ide igen inför ännu en lång, frusen vinter.

Det skulle bli en lustfylld avslutning på den heta sommaren 2016 med firandet av den älskade festivalen, denna gång femtio år efter sin improviserade början. Ett halvt sekel av upprepade, plikttrogna intentioner för att hedra stadens stolthet, den i omvärlden så uppskattade maträtten ”spagetti amatricana”, kanske en banal upplevelse i en oinformerad tankevärld medan det var en identitetsmission av ett isolerat, stolt bergsfolk.

Ortens befolkning hade ökat betydligt under veckan, hotell och värdshus var sedan länge fullbokade av turister från olika delar av Italien och utlandet. Förväntningarna var minst sagt stora.

Klockan 03.36, i den tidiga morgonstunden då nattmörkret fortfarande svepte bygden i dess omslutande svärta, när sömnen infångat de sista trötta sinnena i djup dvala, just då upphörde livets rationella mening och ingen kan någonsin därefter förklara den stundens våldsamma innebörd. 140 obevekliga sekunder räckte för de värdiga, sekelgamla husen att förvandlas till anonymt, icke definierbart bråte och damm.

Arkitektonisk och historisk skönhet förlorade sin betydelse i ett kort ögonblick och ingen kunde undkomma detta vansinnets crescendo, vilket var utom räckhåll för mänskligt, logiskt tänkande. Inte ens i boningar där en sannolik trygghet hade utlovats. 298 människor fann sina liv släckas utan förbarmande genom en grotesk, underjordisk kraft, ironiskt nog utan destruktion som sitt verkliga syfte, och hundratals ortsbor tvingades fortsätta sina liv med inre och yttre skador, vilka skulle ta lång tid att läka, om någonsin.

Kapitel 2

Turano där jag har min studio

Målarduken på staffliet lyste bländande vit i sitt sterila, nakna tillstånd. Jag befann mig i min sommarateljé med en strålande utsikt över den turkosgröna sjön Turano, inbäddad mellan grönskande berg vilka sökte sin tillflykt ner i sjöns osynliga djup. Men min uppmärksamhet var inte riktat utåt, mot nuets verkliga tillstånd. Återigen fann jag mig besegrad av ett inre, osäkert sökande som utestängde skönheten, vilken existerade i all sin perfektion i min omedelbara närhet.

Ovilligt ställde jag tillbaka penseln på sin plats, fortfarande ren från den färg som fyllde paletten i väntan på att förbrukas. En impuls, kanske bara en livsbejakande önskan, hade lockat mig att ta plats framför staffliet som så många gånger förr, men den eftertraktade inspirationen vägrade att infinna sig. Utan dess existens förblev den vita duken orörd och färgerna torkade obevekligt på paletten. Min närvaro var obefintlig i denna kropp som agerade enligt inprogrammerade mönster. Målandet fanns i ryggmärgen men tankarna rövade bort mig från nuet i ateljén, tillbaka till den tid och plats jag aldrig hade lyckats utplåna ur mitt sinne, i ruinerna där jag trodde jag hade förlorat min livsuppgift den 24 augusti kl. 03,36.

Återigen fann jag mig forcerat närvarande i denna händelse, då mitt kreativa sinne torterades och förnedrades av en obarmhärtig natur, där jag fick se mig besegrad och tvingades inse livets bräcklighet inför det odefinierbara. Etthundrafyrtio sekunder. Det behövdes inte mer för att framtidsvisioner och livsperspektiv förändrades för otaliga själar. Etthundrafyrtio, en mängd illusoriska ögonblick som inte motsvarade de evighetslånga konsekvenser många terroriserade människor fick utstå.

Kapitel 3

Galleriet på Via Roma 63 – 65 Amatrice, före skalven

Allt hade börjat planenligt. Den nyrenoverade lokalen på Via Roma nummer 63-65 var perfekt för en konstutställning. Värdparets inbjudan att ställa ut min konst där var ett stimulerande förslag som lät tilltalande från första stund.Augusti var som vanligt en extremt varm månad då italienarna intog semestertiden med stor entusiasm och storstadsborna, av vana trogen, frigjorde sig från den klibbiga påträngande sommarvärmen genom att fly städerna och söka efter havets svalkande vatten eller bergens friska, klara luft. Därför var den idylliska bergsbyn Amatrice ett populärt och eftertraktat semestermål för många soltrötta romare.

De fantasieggande husfasaderna från 16-1700 talet dekorerade sidorna utmed stadens centrala kullerstensgator och de många uteserveringarna var strategiska platser för sociala kontakter och ett nyfiket studium av det rika folkvimlet. Man påstod att under denna period växte stadens folkmängd från 2.500 till 10-12.000 invånare eller kanske mer. Det innebar en mängd nya, intressanta bekantskaper för den fasta bergsbefolkningen, vana med en självvald isolering under större delen av året.

Jag hade valt Italien som mitt nya hemland för 35 år sedan efter giftermålet med Giuliana. En blixtförälskelse som bedövade rationella värderingar inför vad framtiden hade att erbjuda. Personligen tyckte jag att Sverige var tryggt till leda i kontrast till ett för mig helt okänt, spännande Italien. Kärleken till denna graciösa och intelligenta italienska kvinna, vilken jag lärde känna i ett magiskt ögonblick i Köpenhamn, gav omedelbara svar på alla meningslösa funderingar om framtid eller dåtid vilka under den tiden av mitt liv brukade göra sig till känna. I detta ögonblick var det bara nutid som gällde. Denna förälskelse motsvarade de känslor jag länge hade sökt och var jag sedan placerade min svenska lekamen hade mindre betydelse.

Att jag sedan skulle utsättas för den italienska naturens temperamentsfulla humör på ett så våldsamt, drastiskt sätt hade jag inte kunnat drömma om. Jag minns än idag timmarna, när livet fortfarande hade mening och tankarna följde logikens banala mönster.

Kvällen före förvandlingens klockslag då urverket på “la torre civica”, det gamla tornet från 1200 talet i centrum av staden, stannade på 03.36 och blev en symbol för människans omöjliga kamp mot en aggressiv och obarmhärtig natur, utan, vad det tycktes, förbarmande.

Inte långt från galleriet, strax bredvid S. Fransiskus kyrkans imponerande stenväggar, uppresta med möda men med stor övertygelse i slutet av 1200 talet för att dominera det centrala kvarteret vid Via Rom, hade marknadsstånd monterats av uppsluppna kvinnor och män under eftermiddagen, ett arbete som de utförde med stor erfarenhet och beslutsamhet, med synbar arbetsglädje. Det lyste förhoppningar i deras leende ansikten.

Aftonens ljumma vindar var behagligt inbjudande för promenader i de sympatiska kvarteren där gatornas lampor fyllde husväggarna med mjuk, intim belysning vilket förmedlade en atmosfär av gamla, historiska tider då staden regerades av ett pompöst kungarike.

Grillat fårkött, köttkorv, pasta, ostar, bakverk, öl och vin från olika delar av Italien serverades av kunnig och gemytlig personal. Aptitretande dofter spred sig behagligt i de halvskumma kvarteren och lockade hungriga och törstiga besökare till de färggranna, sympatiskt dekorerade marknadsstånden till brädden belamrade av inbjudande maträtter och välsmakande drycker.

Mängder av folk i alla åldrar fyllde snart nog den väl upplysta gatan Via Roma och flera sökte sig in i galleriet för korta stunder av konstupplevelse, där mina dekorativa tavlor vilade mot de kritvita väggarna. Galleriets belysning gav en extra lyster åt färgerna som fann sig väl tillrätta i den ombonade omgivningen.

Atmosfären var näst intill elektrisk, naiv, fylld av genuin entusiasm och livsglädje. Skrattande barn bars omkring på pappors robusta axlar och deras tjattrande, ljust klingande röster svävade över männens mörkhåriga huvuden som virvelvindar. Deras skratt smyckade den mångfald av ljud som fyllde kvällsluften och studsade mellan de gamla husväggarna, likt svalor som sökte sina bon under taknockarna.

Äldre damer gick arm i arm för att stötta varandra på den ojämna kullerstensgatan och grupper av kvinnor, män och ungdomar stod och samtalade med höga kniveggskarpa röster och impressionistiska gester. Staden var fylld av ljud vilket gav ett artificiellt intryck i den annars så lugna staden. Någonstans ifrån fyllde musikinstrument på den allmänna ljudbilden med traditionella, italienska toner. Köerna till marknadsstånden var långa men ingen visade tecken på brådska.

Aftonen hade intagit gestaltningen av den inledande övergången från dag till natt. När mörkret sedan tröttnade på sin uppgift skulle en förutspådd, strålande morgon inleda en ny upplyftande dag. Men först ville man njuta av livets godsaker och en god natts sömn.

Del av utställningen på via Roma Amatrice, före skalven

Giuliana, som med entusiasm hjälpt mig med utställningen, hade av familjeskäl återvänt hem dagen innan men skulle återkomma ett par dagar senare.Normalt brukade vi stänga galleriet vid åttatiden på kvällarna, en tid när folk vanligtvis enligt gammal vana ägnade sig åt samhörigheten vid middagsbordet men med tanke på det rika folkvimlet och det tydliga intresset för konstutställningen, höll jag öppet till midnatt. Men en smakbit av pastan och fårköttet, som smakade ypperligt tillsammans med ett glas rött vin från Abruzzo, hann jag med iallafall.

Den bäddbara divanen i galleriet såg inbjudande ut efter denna omtumlande afton.Vi hade valt att övernatta i galleriet under utställningsperioden. Lokalerna var ursprungligen en trivsam tvårumslägenhet på gatunivå med både kök, toa och dusch. Det fanns inga tecken som tydde på något annat än en välförtjänt, god nattvila efter stängningsdags.

Vid midnatt hade folkmängden tunnats av ordentligt så klockan 00.30 bestämde jag mig för att stänga de båda ytterdörrarna av fernissat, ljust trä. Jag noterade att några få marknadsstånd fortfarande var aktiva, med hopp om att kunna sälja det sista av utbudet till eftersläntrande, hungriga och törstiga kunder.

Innan jag låste dörrarna till galleriet önskade jag en förbipasserande äldre herre god natt. Den kostymklädde mannen såg mätt och belåten ut, log vänligt och besvarade hälsningen med ett mjukt, viskande “buona notte”. Det lät som att han läst en godnattsaga. Hans leende var änglalikt mänskligt, kanske beroende på hans höga ålder, en kulmen då en avslutande livscykel åter närmar sig livets begynnelse, kanske för en återfödelse.

Mannens eleganta leende fastnade på min näthinna och blev en del av mig i det dunkla rummet, en varseblivning av drömmarnas rike.

Kapitel 4

Galleriet Via Roma 63-65 Amatrice, efter skalven

Klockan 03,36! Helvetet öppnade sina portar med ett mardrömslikt avgrundsvrål. Ett otänkbart ljud skapat av naturens obarmhärtiga krafter, som bara kunde utvecklas djupt under jordskorpan där våldsamma energier samverkade till dess kaotiska fulländning.

Marken verkade upplösas i krampaktiga skakningar som fortplantade sig i alla existerande ting. Huset, golvet, väggarna, mörkret vibrerade i en infernalisk rytm och inget lämnades orört. Det hade utvecklats till en extatisk dans där rytmen eskalerade i fanatiska volymer utan begränsningar och kompakta ting dansade ledlöst med i en vansinnets bolero, tills de föll samman i formlösa spasmer.

Jag vaknade, terroriserad, i centrum av detta helvetiska scenario. Mörkret var så kompakt att jag kunde vidröra det med mina händer. Luften hade snabbt fyllts med täta, tunga moln av grått puts och cementpulver, vilka tog över det lilla utrymme som fortfarande existerade runt omkring min halvnakna kropp medan universum fokuserade all sin tillgängliga energi i dessa destruktiva impulser.

Det pågick en infernalisk omvandling och förstörelse av det som en gång hade varit liv vilket med fullständig absurditet växte till ett klimax, med slutmålet att inget skulle förbli i någon form av konkret existens, allt tvingades slitas sönder i små obetydliga fragment, inklusive mig själv i min ofrivilliga närvaro.

Mina skrik utstrålade en omänsklig kraft utpressade genom paralyserade stämband, utspydda i en svarthet inbäddad i färglöst pulver. Jag rullade snabbt ur sängen, åt vänster, en automatisk önskan att fly, medan jag fortsatte att fylla mörkret med mitt skrik i ett otänkbart försök att överrösta skalvets och de rasande byggelementens ursinniga läten.

Väggen vid sidan av sängen erbjöd inget skydd, endast något att luta min omtumlade kropp mot i förhoppning att kunna behålla en stående position under rörelsernas extrema utveckling. Samtidigt försökte jag undkomma alla de föremål som inte syntes men kunde höras falla, vilka ibland tycktes snudda vid min utlämnade närvaro innan de tog mark någonstans i mörkrets osammanhängande sfär. Jag försökte göra mig tunn och smal, i en önskan att förbli osynlig och en förhoppning att inte bli förrådd.

Skalvet vägrade upphöra. Jag stirrade i panik mot det gråsvarta mörker som omslöt min bleka lekamen. Okänt material, formlösa konkreta föremål föll i snabb okontrollerad takt framför mina, av cementdamm, förblindade ögon. För en kort stund uppfattade jag en skarp sveda i ögonen men det ögonblicket fick inte min frivilliga uppmärksamhet.

Jag fortsatte att skrika, okontrollerat och ordlöst, medan pulver och damm snabbt fyllde mina lungor vilket orsakade våldsamma, krampaktiga hostattacker. Det brände oupphörligt i bröstet medan jag försökte andas den luft som inte längre existerade. Hur länge skulle detta obarmhärtiga inferno pågå? Tid hade förlorat sin betydelse, det var bara en mental illusion som snabbt dunstat bort, gjort sig osynlig utan att lämna några spår efter sig. Kvar återstod detta skalv vilket verkade pågå i en förlängd utsträckt, spastisk rörelse utan slut.

Av någon anledning dök en pervers, impulsiv tanke upp genom mitt förvirrade sinne – jordbävningen i l’Aquila…över 300 dödsoffer. Kanske för att det fanns så tydliga likheter. Var det samma kvarlevande jordbävning, bortglömd här i underjordens mörka grottor och med förnyad, outtröttlig kraft nu gjorde sig tillkänna på nytt? I mitt omtumlade sinne insåg jag att mitt liv kunde få ett drastiskt slut i detta obegripliga ögonblick.

Denna insikt utvecklade en känslostorm av protest och ilska. Jag kände ett paniskt ursinne sprida sig i min kropp, spänd till bristningsgränsen. Mitt liv kunde omöjligt få upphöra på detta kaotiska sätt. Det kunde inte få avslutas i ett så meningslöst, våldsamt och brutalt intet!

Just i detta explosiva ögonblick, när jag tyckte mig skönja dödens groteska ansikte i mörkret, upphörde plötsligt mitt tänkande. Tankarna drog sig, tydligen chockerat, tillbaka till hjärncellernas djupaste gömmor och lämnade plats åt något annat, kraftfullt, övermänskligt. Något som svarade på min innerliga önskan att överleva.

Kapitel 5

Resultat av ett skalv: 6,0 på Richterskalan

Plötsligt upphörde skalvet, lika oväntat som det hade börjat. Inte med en mjuk avdomning eller förminskning av dessa groteska rörelser, utan istället ett fullständigt avslut, liknande effekten när någon släcker belysningen. Det blev ett chockartat moment då planetens överdimensionerade, vulkaniska rörelser utmynnade i ett intet utan tillstymmelse till eko, utan någon som helst förnimmelse av utjämning. Denna overkliga kontrast mellan allt och intet ingav ingen förtröstan, snarare en övertygande känsla av en fälla vilken jag inte kunde undgå.

Mitt skrik fastnade i halsen och jag vågade inte röra mig av rädsla för att orsaka nya ras. Det rådde en gravlik tystnad som ibland avbröts av att något föll, tungt och vårdslöst, med en obekvämt djup duns mot marken. Jag förmådde inte se någonting och visste absolut inte vad som fanns i min närhet, bara detta förbannade pulver. Existerade det fortfarande ett rum eller hade det förvandlats till en kaotisk, osmyckad gravkammare?

På kroppen hade jag bara en tunn, kortärmad pyjamas. Vid en första, trevande rörelse vidrörde mina nakna fötter något mjukt på marken. Tafatt böjde jag mig försiktigt ned medan kroppen värkte i protest. Min vänstra fot hade snuddat vid den mjuka konsistensen av mina gymnastikskor, bortglömda vid sidan av sängen. Utan betänketid stoppade jag snabbt fötterna i skorna utan att ta mig tid att knyta. Mitt liv hängde på min förmåga att snabbt ta mig ut från detta svarta, omänskliga helvete, ut till något okänt som naturligtvis väntade på att förevisa förstörelsens totala fullkomlighet. En påträngande övertygelse om att vara i stor fara i detta intensiva, massiva mörker drev mig mot en flykt som var total och omedelbar. En magisk impuls indikerade en osynlig riktning. Där skulle jag finna den yttre världen.

Med vänstra handen vidrörde jag reflexartat huvudet, vått av varm, klibbig sörja vilken rann utmed ansiktet och blandades med det smutsiga, gråa dammet som täckte min nakna hud. Något hade skadat mig i sömnen, men just nu berörde det mig inte. Det saknade betydelse för jag kände inga smärtor, bara en oerhört stark vilja att lämna denna plats som jag ändå inte var del av, en önskan att få befinna mig någon annanstans, långt långt bort i världar där rörelser och ljud inte hörde hemma, där jag kunde finna ro med mig själv.

Jag visste inte om raset hade blockerat det som en gång varit en utgång, om det fortfarande fanns en öppning ut till yttervärlden. Mörkret var extremt kompakt och osäkerheten fyllde mitt sinne med en påtvingad känsla av stress vilken omedelbart förvandlades till beslutsamhet. Marken framför mina trevande fötter var betäckt av raserat material vilket blockerade snabba förflyttningar i det som varit ett rum. Mörkret tillät inte en klar bedömning av flyktvägen så jag fick treva mig fram, halvt krypandes, över det osynliga bråtet i riktning mot vad jag trodde var utgången. Där utanför skulle jag finna Via Roma, gatan som jag låst ute i nattmörkret innan jag gick till sängs.

Liggande ovanpå den samlade högen av murbruk och cementblock fann jag dörren, delvis försvunnen bakom stenmassorna, fastkilad och orörlig. Rummet, som saknade fönster, gav känslan av en gravlik instängdhet. Delar av byggnaden fortsatte att falla men i det kompakta mörkret kunde jag inte lokalisera var det skedde. Jag behövde snabbt finna en utväg innan ett nytt skalv inträffade. Det var bara frågan om tid.

Snart skymtade jag den övre dörrgaveln som jag försökte bryta upp, men den gav inte efter för ansträngningarna. Jag slet och drog, utan resultat. Tårarna rann nedför de smutsiga kinderna men jag visste inte om det var tårar av skräck och vanmakt eller en fysisk reaktion av svedan som dammet orsakat.

Ovanför dörren upptäckte jag med mina värkande fingrar att ett cementblock lossnat, vilket lämnade en liten öppning, osynlig i mörkret. Jag försökte vidga hålet samtidigt som jag ryckte i dörren. Cementblocket gav efter men hålet var fortfarande för litet att ta mig igenom. Jag fortsatte besinningslöst att rycka, dra och klösa i stenarna som slutligen gav efter och öppningen vidgades.

Nu krävdes ett försök att tvinga min kraftlösa kropp genom öppningen. Det var trångt och de nakna benen skrapades blodiga, men till slut lyckades jag pressa mig igenom. Äntligen fick jag andas den luft jag önskat så innerligt och den skar som knivar i bröstet med sin övernaturliga klarhet.

Kapitel 6

Via Roma efter 24/8 2016

Utanför den raserade galleribyggnaden hade de utspridda rasmassorna från yttertaket och övervåningens väggar fyllt gatan upp till dörrens övre gavel, där jag lyckats ta mig ut. Jag tog mig försiktigt nedför högen av demolerat material, ner till det som återstod av gatan. Då först tog jag mig tid att knyta skorna. Jag försökte undvika att tänka på vad det skulle inneburit att gå barfota över allt detta bråte av stenar, cementblock, tegel, glas och järn, dessa tunga massor som en gång var byggnadens stolta struktur, vilka även begravt de parkerade bilarnas sönderkrossade, oigenkännliga karosser.

Den tidiga morgontimman var mycket sval men jag lade inte stor vikt vid det just då. Pyjamasen var inget skydd mot kylan men jag var fortfarande varm av den fysiska ansträngningen. Det fanns ingen tid till att tänka på kroppens tillstånd i det ögonblicket.

Jag såg mig omkring i mörkret och kunde på avstånd ana några personers rörliga kroppar ovanpå de konkreta stenhögarna utmed gatan. Här och där lyste små, obestämda ljuskällor upp mänskliga masker, förvridna av smärta och hjälplöshet. Jag antog det var ljuset från mobiltelefoner eller kanske små ficklampor.

Skrikande och gråtande röster av män och kvinnor ljöd i mörkret, ropen av namn sökte sig tafatt fram i det surrealistiska landskapet. Namn som hade större betydelse nu än någonsin tidigare. Men det hjälpte inte, svaren på tillropen saknades vilket skapade ett dramatiskt crescendo av desperation.

Den otydliga skuggan av huset snett över gatan, till höger närmast kyrkan, gav intryck av att fortfarande vara intakt medan byggnaden till vänster tydligen hade förlorat övervåningen. Åt vänster ledde det som en gång varit Via Roma, osynlig under de raserade husfasaderna, mot stadens centrala torg men jag sökte mig i motsatt riktning, mot S. Fransiskus kyrkan, för att därifrån ta mig ner till den öppna parkeringsplatsen och, vad jag hoppades, säkerheten.

Den massiva kyrkan syntes ha stått emot skalvet. Den var monumentalt hög och såg mycket solid ut. Nattens mörker dolde dock svåra sprickor i kyrkofasaden. På något underligt, orealistiskt sätt ingav kyrkan en slags trygghet med sin stolthet och dominans, en furstlig attityd av övertygelse att inget kunde påverka dess överjordiska värdighet.

Vägen ner till den öppna parkeringen, som passerade inte långt från kyrkans baksida, var blockerad av bråte från raserade väggar och murar. Det verkade omöjligt att ta sig fram utan belysning.

Jag upplevde att mörkret hade en vakuumliknande effekt i sin avsaknad av ljud. Detta avbröts bara kortvarigt av de upprepade ropen från människor i nöd, vilka snabbt absorberades av mörkret. Rop som föll ihop till intet, värdelösa, som de raserade husen i Amatrice.

Mellan kyrkan och vägen ner till parkeringen fanns en liten trädgård där ett antal marknadstält varit uppmonterade för hungriga och glada matgäster några få timmar tidigare. Nu upplevde jag den vara en ogästvänlig, dödens trädgård i avsaknad av liv, så när som på skuggorna av en man och en kvinna med ett litet barn. De tillhörde inte det utrymmet utan sökte frenetiskt efter skydd någonstans där skydd inte kunde erhållas. Jag rörde mig mödosamt i riktning mot dem, men inte för att få sällskap. Jag letade efter en utväg och det var mitt eget ansvar att finna den. De lade inte märke till mig, alla var vi oidentifierade vålnader i ett skräckscenario, upptagna av ett besinningslöst sökande efter lösningar.

Barnets far lyste upp omgivningen med en mobiltelefon i hopp om att finna en passage ner mot parkeringen. Han bar det tysta barnet på ena armen, krampaktigt för att inte förlora greppet och när ljuset nådde marken såg vi alla att en stor del jord redan försvunnit och på dess plats återstod endast ett brant stup som ledde utför i mörkret.

Så kom nästa skalv som vi alla väntat på och det inträffade, liksom det första utan förvarning, våldsamt och obarmhärtigt och åstadkom en tumultartad reaktion som fortplantade sig genom stadens kvarter och orsakade nya, våldsamma ras, vilka ekade torrt i nattluften. Dessa ljud blandades med människors desperata rop på hjälp.

Den återstående marken framför våra fötter skakades snabbt bort från vår omedelbara närhet, försvann som på en inbjuden signal utför stupet med ett dovt, otydligt läte och vi visste att vi inte var säkra i det som en gång varit kyrkans trädgård. Skulle dessutom den massiva kyrkobyggnaden förlora sitt fäste på den opålitliga marken var vi verkligen illa utsatta. Vi måste absolut ta oss därifrån. Ingen av oss talade, eller skrek, vi bara andades tungt, besinningslöst, som om vi höll på att dras ner under ett stormigt havs salta vattenyta.

Runt omkring fortsatte folk att skrika av rädsla, kanske av smärta, och anhörigas kärleksfulla namn fyllde nattens mörker. Mannen med barnet och telefonen lyckades med

hjälp av ljuset finna en smal öppning, nästan osynlig för ögat, vid sidan av några robusta trädstammar där han med barnet och hustrun kunde passera med panikens intention men med stora svårigheter. Inget hindrade mig från att följa efter. Det var besvärligt trångt och stenigt, men kroppen accepterade inget motstånd och nu anade jag räddningen framför mig.

Kapitel 7

En bil krossad under rasmassorna utanför galleriet

Jag befann mig äntligen, med stor tacksamhet, på den opersonliga men efterlängtade parkeringsplatsen, skakande av köld. Det var en öppen, asfalterad plan med plats för 40-50 bilar, men denna dramatiska natt var det bara ett tiotal bilar som hade utnyttjat planen före jordskalven. Belysningen var helt ur funktion och infarten till parkeringen var blockerad.

Den frostiga luften förtydligade på ett oförklarligt sätt allvaret i händelsen men jag visste inte om kylans närvaro var verklig eller om det var ett resultat av min starka ovilja att acceptera situationen jag befann mig i. Kylan omslöt min kropp, likt ett snötäcke som inte går att skaka av sig. Min uppmärksamhet fixerades till de nakna armarna och benen, helt oskyddade och utlämnade, vilket fick mig att känna mig helt oklädd trots pyjamasen.

Nu började jag uppfatta människors närhet runt omkring mig. Flera satt övergivet på den gråa asfalten där de sökt skydd vid sidan av de parkerade bilarna. Till min förvåning verkade de flesta vara mer eller mindre klädda. Några hade kurat ihop sig under värmande filtar, skuggvarelser som inte tyckte sig ha något att vara tacksamma för, där de satt i små grupperingar, kanske med familjemedlemmar eller nära vänner. Jag kände ett svidande ögonblick av avund och en bedövande saknad av min familj, deras kärlek och omtanke som alltid gjort mig sällskap, vilket mitt ego egensinnigt vant sig vid.

Men i denna ensamma stund kände jag att det inte fanns något att ta för givet. Efter dessa 140 orimliga sekunder existerade inte längre något i detta universum som ingav absolut trygghet, vilket verkade bara vara en fråga om illusioner uppdiktade av ett livsbejakande sinne vilket helt saknade verklighetsförankring. Jag kände mig som ett offer, oförskyllt utsatt för en omänsklig bestraffning. Det fanns absolut inget önskvärt i denna händelse.

Mitt inre fylldes av ett starkt behov av gemenskap, att vara nära andra människor, men jag såg bara omänskliga skuggor omkring mig. Mina glasögon blev kvar där i ett kaotiskt förflutet under rasmassorna och ögonen sved av cementdammet. Jag ville kräkas upp det irriterande pulvret som brände i bröstet. Näsan var täppt och jag önskade intensivt en vanlig simpel näsduk i min skakande hand, något som normalt skulle sakna betydelse.

Det rådde en näst intill total ljudlöshet på den sterila parkeringen. Några viskade sinsemellan, andra grät ljudlöst, men de flesta var offer för en avsaknad av ord, för det som inte kunde sägas, eller också nådde inte tankarna outnyttjade stämband. Det verkade närmast en sakral, respektfull tystnad, tills det ögonblick då en ung man plötsligt fyllde den ljudlösa nattluften med ett gällt, onaturligt skrik, ett i den stunden oacceptabelt vittnesmål om en förlorad kontroll, något som ingen hittills tillåtit sig i detta, känslosamma ögonblick.

Genom att slita sitt hår och vrida sin magra kropp, som i plågor, skrek han ordlösa anklagelser mot oförrätten han utsatts för. Han befann sig fortfarande i dödsfällan och såg ingen utväg. Två män, vilka befann sig i hans närhet, försökte tålmodigt lugna honom med hjälp av ord vilka påminde om barnramsor, de som används när ett barn vägrar sova av ren trötthet. Den unge mannen gav utlopp för all den rädsla och oförnuft som hade ackumulerats i hans trasiga sinne sedan skalven började. Han verkade ha nått den okontrollerbara, psykiska gräns där förnuft och vansinne konfronterades mot varandra, ett ögonblick som inte var hälsosamt och kunde skapa kedjereaktioner hos övriga offer på parkeringsplatsen.

Någon tillät sig mycket riktigt att ge utlopp åt gråt som tidigare varit stum och återhållen, andra följde händelsen med påtvingad skräck, men de flesta reagerade med gränslös apati. Strax förlorade en av vännerna tålamodet och med kraft bemötte han de galna skriken med förnuftets ord: – Sluta skrika, vi är räddade, inget mer kan hända oss!

Effekten blev först en oönskad, våldsam, nästan handgriplig reaktion, vilken sedan utmynnade i ett obegripligt mumlande och till slut, stillsam gråt. De tre männen omfamnade varandra krampaktigt i mörkret, en omfamning som verkade sakna kärlek men innehöll innerlig medömkan, korrekt i denna märkliga situation och förnuftet hade segrat för denna gång.

Trots alla dessa människor omkring mig var jag oerhört, omänskligt ensam. Vi hade inget gemensamt annat än denna obegripliga händelse, upplevt av var och en på sitt sätt. Det tycktes mig som att skalvet inte bara hade raserat och krossat byggnader och palats av det mest konkreta slag, det hade också, genom sin våldsamma natur skapat nya osynliga, mentala murar för var och en av oss, instängda i varsin illusorisk kammare, oförmögna att öppna dörrar, eller så saknades det dörrar till dessa mentala kamrar. Ögonen kände inte längre igen verkligheten, det man brukade identifiera som liv. Blickarna sökte sig inåt, upptagna med att förneka ett obestämt varande i en obegripligt fientlig värld.

Några hade telefoner till hands och ringde samtal till anhöriga som befann sig på långt avstånd från Amatrice. De försökte förmedla ett forcerat lugn utan trovärdig existens i denna avgrund till mänsklig tillvaro, i fruktlösa försök att bedyra att de faktiskt var utom fara, oskadade. Men de kunde inte svara för de som ännu inte anlänt till räddningen: bröder, systrar eller vänner. Ingen kunde just då ge sådana konkreta och innerligt önskade besked.

Jag såg två kvinnor och en man i bara pyjamaser, liksom jag själv, men de hade varsin filt att värma sig med. Nu kunde jag också upptäcka att det satt folk i några av bilarna, någonstans hade de lyckats finna sina nycklar under flykten. Jag kände en stark önskan att be någon om ett klädesplagg, eller vad som helst att värma mig med, men kunde inte komma mig för att ställa frågan. Det mentala hindret var för stort. Dessutom fanns det inte någon så närvarande till vem jag kunde ställa frågan.

Mina tankar gick åter till min familj, så nära men ändå så långt bort. De visste ingenting om vad som pågick och när de skulle få höra nyheten visste de inte om jag var i livet. Jag behövde komma i kontakt med Giuliana på något sätt men telefonen var kvar bland ruinerna. Och plötsligt insåg jag att hennes telefonnummer saknades i mitt minne. Jag hade aldrig registrerat det i mitt mentala kassavalv utan nöjt mig med telefonens mekaniska register, den som nu gått förlorad. Jag gick runt i cirklar medan jag frenetiskt försökte minnas nummer som jag aldrig hade behövts minnas och upptäckte att inte ens mitt eget nummer existerade.

Huvudet kändes tomt och dunkelt som den natt jag nu befann mig i. Avlägset kunde jag höra människor fortsätta ropa namn rakt ut i den nattsvarta luften vilken tacksamt absorberade deras förtvivlan och jag tyckte mig höra ett svar någonstans ifrån. En sprucken, hysterisk röst i mörkret. Eller var det bara inbillning? Verkligheten var i denna stund så overklig.

Kapitel 8

Amatrice efter skalven 24/8 2016

Jag hade mött många personer under de dagar utställningen pågick, kvinnor och män, ibland eleganta, ibland kanske överdrivet säkra på sig själva. Denna säkerhet, elegans och självkontroll var i denna natt helt avskalad och kvar fanns bara nakna själar, avklädda från varje typ av attityder eller masker. Ansiktena berättade om en övermäktig rädsla och okontrollerad förtvivlan. Nu var vi alla offer, oklädda inför naturen, den natur som än en gång hade visat sitt lynniga temperament för vilket vi inte kunde annat än låta oss hjälplöst avväpnas från våra sociala försvarssköldar.

Två män beslutade sig för att ta sig tillbaka till den raserade gatan Via Roma, men de kom inte långt förrän ett nytt, kraftigt skalv inträffade. Paniken spred sig och de människor som fortfarande var kvar i närheten av S. Fransiskuskyrkan sökandes efter trygga flyktvägar, skrek hjärtskärande av rädsla.

Någon tyckte sig känna lukten av gas och ropade en varning att inte tända cigarettändare eller annat vilket kunde skapa explosion. Skalven startade larmet på en av de parkerad bilarna. Vi fick lyssna till detta mekaniska vittnesbörd många gånger under den tidiga morgonen. Det visade sig att Amatrice utsattes för 150 skalv under de första 12 timmarna, varav flera över 4,0 på Richterskalan.

Två hundar strök ljudlöst omkring i mörkret, svåra att upptäcka. De smög sig försiktigt fram till de utspridda, mänskliga skuggorna och nosade försynt, antagligen för att inte störa den melankoliska stämningen, eller var det av modlöshet i ett fruktlöst sökande efter välbekanta, mänskliga dofter. En stor gråvit hund, antagligen blandras, sökte sig fram vid min sida och instinktivt ville jag klappa honom av medkänsla men han sökte inte medömkan, han sökte någon. Han ignorerade min meningslösa gest och lunkade olyckligt vidare. Det var inte mig han sökte.

Kölden gjorde sig påträngande så jag letade mig vidare på parkeringsplatsen i hopp om att finna någon att ställa frågor till. Någon med svar på frågor som ännu inte hade formulerats, någon som kunde inge hopp.

Jag frös djupt in i märgen och vidare, djupt in i hjärtat. I samma ögonblick stannade en man framför mig och tilltalade mig med mitt namn. Jag såg inte vem han var, bara en opersonlig, diffus skugga. Mannen presenterade sig med vänlig deltagande röst som snickaren, vilken brukade parkera sin skåpbil framför galleriet på kvällarna. Jag förstod inte vad han ville men nickade svagt. Med en tydlig gest mot mitt huvud undrade han hur jag mådde. Jag svarade kraftlöst att jag frös, medan min kropp just då började skaka av ofrivilliga rörelser, okontrollerat inför uppmärksamheten.

Han bad mig följa honom och gick snabbt mot sin skåpbil parkerad strax intill, en smutsvit Ford transit, öppnade de bakre bildörrarna och inne i röran av material och verktyg hittade han ett överkast som han räckte mig. Antagligen brukade det användas till att linda in oljade och fernissade snickerier i. Han pekade in i bilen och erbjöd mig ta plats där bak, troligtvis för att värma mig. Jag tog tacksamt emot överkastet och svepte det runt kroppen, som en efterlängtad omfamning. Sedan satte jag mig i bilen utan att förstå att dra igen dörrarna.

Kapitel 9

Förstörelse var man än tittade

Utan förvarning överrumplades jag av en krampaktig trötthet, ett tillstånd av fysisk och psykisk förlamning. Hur lång tid hade passerat sedan mitt påtvingade uppvaknande i detta oönskade scenario, där endast våldet hade fullständiga rättigheter? Jag kände en otröstlig längtan efter min familj och hela den tillvaro, det vardagliga och familjära, vilket tillhörde min identitet. Dessa tankar orsakade en lavinartad tacksamhetskänsla som svepte över mig, värmde min existens i ett påminnelsens ögonblick. Jag kände mig trots allt lyckligt lottad.

Snart upptäckte jag att det fanns sällskap i bilens tysta utrymme. I framsätets avskildhet syntes skuggor som rörde sig efter mitt inträde i bilen. Svagt kunde jag höra ett barn viska något med trött röst. Efter vissa svårigheter förstod jag att de tillhörde familjen som hade bott snett över gatan till galleriet. En vänlig kvinnoröst hälsade mig välkommen in i bilen och tackade Gud för att vi alla hade klarat oss.

Kvinnan, som jag mindes var en kraftig, gladlynt person från Rom, bad mig stänga dörren för att hålla kylan utanför. Det var en bekräftelse på att jag inte var ensam om att frysa denna tidiga morgon. En bekräftelse som i sig saknade betydelse. Tystnaden i bilen var kompakt men avbröts någon gång av att kvinnan viskade några orealistiska, tröstande ord till barnet när tröttheten störde det outtalade.

Kvinnan vände sig sedan till sin man och ställde en fråga som hon ställt många gånger, vilket jag förstod av hans reaktion. Det gällde tydligen hennes föräldrar som nu inte var närvarande med dem här i den trygga bilen. Hon jämrade sig hjälplöst efter hans svar vilket tydligen inte var övertygande nog.Vi kände oss alla hjälplösa och så länge mörkret varade kom ingen undsättning.

Men vilken hjälp väntade vi oss egentligen? Hade Italien vaknat med insikten om att hundratals, kanske tusentals människor var i behov av bistånd? Amatrice befann sig utanför allfartsvägarna, på 1000 m höjd, en orörd landsbygd inbäddad av höga, imponerande, isolerande bergskedjor, ett av skälen till att många storstadsbor valde att fördriva semestern här under den varma perioden i juli-augusti då temperaturerna i Rom kunde nå upp till +35 grader.

Återigen skakade marken kraftigt och den parkerade bilens larm ljöd med ett irriterande läte, men skalven bekom mig inte längre. På något sätt hade jag stängt dörren till mitt personliga universum, vilket hade krympt till ett nålsöga. Där inne saknades plats för den oönskade, smärtsamma yttre världen. Jag kände mig smutsigt inbäddad i överkastet, det som skylde en del av mig och gav ett falskt hopp om värme.Såret i huvudet blödde inte längre och det stelnande blodet täckte ansiktet och delar av den tunna pyjamasen.

335 61.. nej, 335 651… ytterligare ett misslyckat försök att minnas ett telefonnummer. Oron spred sin okontrollerade energi i min stela kropp och forcerade mig att reagera inför något jag inte hade en aning om vad det skulle innebära. Endast en påtvingad signal till någon slags handling. En impuls spred sin diffusa, men brådskande övertygelse i min trötta kropp att söka klarhet någonstans där ute.

Bilden av vännerna Loredana och Pino tog form inom mig och deras bostad i kvarteret bakom polishuset var inte långt från parkeringen. Jag mumlade en meningslös förklaring, knappt hörbar, till de närvarande i framsätet vilken de inte bekräftade. Vem brydde sig. Alla var vi försjunkna i egna, groteska tankar. Jag lyckades öppna bildörren med vissa svårigheter och tog mig mödosamt ur bilen. Benen svarade inte mot ansträngningen och bar mig med vissa svårigheter.

När jag tagit mig över parkeringen och närmat mig den stora polisbyggnaden såg jag trots mörkret att fasaden var skadad av stora, illavarslande sprickor och omfattande skador och gatubelysningarna låg som förvridna, överdimensionerade järntrådar längs gatan. På de närliggande tomterna vakade de raserade husens svarta skuggor oroligt inför mina förskräckta blickar och nu insåg jag för första gången jordbävningens omfattning.

Det var för riskabelt att stryka omkring på gatorna i mörkret. Jag tog mig besviken tillbaka till den nedre parkeringsplatsen igen, dit fler människor anlänt för att söka skydd.Mörkret drog sig sakteligen tillbaka, natten avlöstes av ett yrvaket, osäkert morgondis som snart hade förvandlats till en halvskum gryning och de närvarandes ansikten hade börjat ta form.

Två personer kände jag väl igen men mindes inte deras namn. Det var inga skratt, leenden eller glada hälsningar som medföljde igenkännandet. Endast en kraftfull, tyst omfamning. Vår gemensamt oönskade verklighet var i detta ögonblick denna katastrof som band oss samman. Jag kunde till fullo förstå att detta svetsade samman folk i en outtalad förståelse.

De frågade omedelbart efter Giuliana och då mindes jag deras identiteter. Det var skönt att kunna ge dem beskedet att hon var säker och trygg hemma i Fiano Romano. I detta ögonblick fick jag sagt vad som tyngt mig de senaste timmarna, trots att de få orden hade svårigheter att förenas i ett klart uttryck, men de förstod ändå min intention: mitt behov att få kontakt med Giuliana, vilket omöjliggjordes för att telefonen blivit kvar på via Roma.

En förbipasserande man som ingen lagt märke till, hörde samtalet och erbjöd mig hans mobil. Denna oväntade gest gjorde mig först förvirrad för att sedan, med klen röst, förklara att numret saknades, mitt minne hade vägrat registrera det. Mannen godtog omedelbart förklaringen, beklagade och gick vidare.Vännerna var mycket upprörda och snart förstod jag att en nära släkting saknades och de lyckades inte få kontakt med honom. De ville absolut göra något, men sanningen var den att det fanns inte mycket att göra på egen hand. Alla tvingades passivt invänta de hjälpstyrkor som antogs vara på väg. Under tiden led folk.

Kapitel 10

Hjälpen har börjat anlända

Ryktet spred sig att det nu fanns en läkare på plats i det nybyggda sportpalatset och någon föreslog att jag sökte hjälp där för min huvudskada. Jag tvekade inte och på vägen dit passerade jag Loredana och Pinos fastighet. I det tidiga morgonljuset såg jag skadornas stora omfattning på fasaden och husets ingång.

Balkongen till deras lägenhet hängde sönderslitet i förvridna fästen utmed den skadade husfasaden och dörren, med sönderslagna fönsterrutor, stod vårdslöst på glänt. Jag skymtade oordningen i rummet innanför. Allt verkade övergivet. Jag gjorde ändå ett fruktlöst försök att ropa deras namn men det stannade vid en viskning. Förnuftet sade mig att det inte fanns någon där.

Den nyrenoverade skolan tvärs över gatan, som varit stadens stolthet efter den omfattande renoveringen var nu ett skräckscenario med det sönderslagna taket apatiskt vilande med sin konkreta tyngd över raserade väggar, förvridna föremål, krossade skolbänkar och stolar utspridda bland krossade betongmassor. Skolan skulle vara säker efter renoveringen, hade det sagts.

Jag tog mig till sportpalatset, som hade slagit upp portarna för att kunna ta emot skadade människor i den nybyggda, stabila byggnaden. Två unga kvinnor, vilka jag antog vara sjuksköterskor, assisterade de skadade som hittills hade anlänt, medan en man, troligtvis läkaren, rörde sig smidigt mellan de olika patienterna utspridda på stolar och filtar på golvet, kontrollerade skadorna och gav lugnande besked. De var alla tre civilklädda.

En frivillig hjälparbetare, en robust herre i 50-års åldern med svart, yvigt skägg, visade mig vänligt till en stol och bad mig vänta där. Jag behövde inte förklara något, skadan på huvudet talade för sig själv. Det var få patienter på plats men snart började ambulanser anlända med jämrande offer på bårarna. Det saknades fortfarande materiella resurser och för att hantera en patient med dropp, i avsaknad av droppställning hängdes en droppflaska på nätet av handbollsmålet medan båren placerades nedanför, på mållinjen.

Medan detta scenario bet sig fast på mina näthinnor inträffade plötsligt ett nytt, våldsamt skalv. I samma ögonblick jag kände den kraftiga skakningen passera från golvytan genom min bräckliga kropp lämnade jag reflexartat stolen för att söka utgången men hindrades av den skäggige mannen vilken ropade med hög, övertygande röst att alla skulle ta det lugnt, inget kunde hända sportpalatset. Det visade sig att han fick rätt men allas nerver var i upplösningstillstånd. Varje oförutsedd rörelse eller ljud slet på känslorna och skapade hysteriska reaktioner.

Jag studerade människorna utspridda på sportpalatsets kala golv med oklar, grumlig blick och tyckte mig se mest äldre människor, med grava problem. Den lilla personal som fanns på plats sprang improviserat omkring i ett fruktlöst försök att vara alla till hjälp inför behov som syntes oändliga. Jag kände mig därför överflödig och beslutade att lämna lokalen. Nu behövde jag få kontakt med min familj och måste finna ut hur det skulle gå till.

Jag hann bara ut på gatan så kom en herre springandes efter mig och bad mig vänligen följa med in i sportpalatset igen. Tydligen ännu en frivillig hjälparbetare som naturligtvis ville mitt bästa. Jag satte mig på samma stol igen i väntan på att någon skulle få tid över för mig, medan skadade kvinnor och män anlände i jämn ström, flera med svåra skador. De måste snabbt ses över för att sedan transporteras vidare till något av sjukhusen i grannstäderna Ascoli, Rieti eller l’Aquila. Jag såg inte några barn bland de skadade, men kan ha haft fel.

Snart hördes surrandet av helikoptrar som landade och lyfte i omgångar, strax intill sporthallen. Hjälparbetarna bad desperata anhöriga lämna salen för att ge plats åt behövande och det var ett okontrollerat kaos, allt medan salen fortsatte att fyllas med jordbävningens oskyldiga offer.

Återigen beslutade jag mig för att lämna detta ohyggliga sjukläger där chockade människor konfronteras med sina, anhörigas och vänners dramatiska lidanden utan slut. Jag sökte mig mot en närliggande parkering där jag skymtade bilar och grupper av människor. Morgonljuset förde med sig kalla vindar som bet under det smutsiga överkastet och bedövade de upprörda känslorna.

En sjukvårdare med röda korsets armbindel dök plötsligt upp och förde mig varligt men bestämt tillbaka in i sportpalatset igen. Jag kände mig helt kraftlös och lät mig ledas utan protester för jag kunde inte förklara för tomma öron vad jag sökte.

Nu hade hjälpen anlänt i större skala. De skadade hade ökat drastiskt i antal men nu fanns också utbildad personal på plats.

Snart satt jag åter på stolen med det smutsiga, oljedoftande överkastet omkring mig för att få lite värme, men det hjälpte inte. Kylan belägrade hela min lekamen inifrån.En äldre man hade tagit plats på en stol till höger om mig. Jag hade inte upptäckt honom tidigare. Mannens rynkiga, åldrade ansikte var rödsvullet av gråt och han upprepade monotont för sig själv, med opersonlig, svag röst: ” jag har förlorat allt…jag har ingenting kvar…”. Dessa ord, tillsammans med bilden av alla dessa lidande människor, fick mig plötsligt att må illa.

Mannens tragiska drama blev mitt och jag kände åldringens förlust som min. Mannen såg inte längre den omgivning som hade slukats i ett svart hål. Han höll på att drunkna i ett fullständigt nederlag och upphörde antagligen snart att existera. Känslan av hjälplöshet tog tag i mig vilken paralyserade mig. Det kändes som att plågan jag upplevde under raset inte ville ta slut utan skulle expandera, ända till smärtan tog över för att dränka logiska tankar i en kvalmig, tät dimma och då skulle alla de lidandes plågor bli mina.

Jag fann inga ord att skänka till den gamle mannen, förmådde bara fästa min oförstående blick på honom under ett kort ögonblick. I den stunden insåg jag att jag inte existerade i den gamle mannens tragiska värld.

På stolen till vänster satt nu en annan, äldre herre som pockade på min uppmärksamhet. Hans händer darrade krampaktigt medan han tvångsmässigt fyllde luften med osammanhängande ord. Snart förstod jag en del av ordflödet. Mannen hade blivit hjälpt ut ur sitt raserade hem men han visste inte vad som hänt hans fru. Hon var tydligen sjuk och hade svårt att gå. Hans ögon glänste medan han berättade och händerna skakade i takt med dramatiken i hans, med svårighet, uttalade berättelse.

Han sökte ett för honom, livsviktigt svar. Jag kände mig fullständigt onyttig, mina ord fastnade i halsen fylld av cementpulver och jag lyckades bara nicka en obegriplig bekräftelse att orden trots allt hade nått mig. En hjälparbetare försökte lugna honom, men han hade inte heller något svar på de enda frågor som intresserade den gamle mannen i detta ögonblick: är min kära hustru räddad? Lever hon?

Kapitel 11

”Före kaos”, akryl 30×40 cm

Jag kände mig obehaglig till mods i väntan på läkarhjälp och bestämde mig för att återigen lämna sportpalatset, denna gång för gott. Jag kände inget behov av den sortens assistans utan min önskan var istället att få kontakt med min familj.

Denna gång styrde jag min trötta kropp i riktning mot en intilliggande parkeringsplats, nära sportpalatset. Jag skymtade mycket folk på plan och flera bilar i rörelse. Synen var dålig utan glasögonen och svedan fick ögonen att rinna. När jag närmade mig en mindre grupp av människor bröt sig en kvinna loss ur samlingen, sprang mig till mötes samtidigt som hon skrek mitt namn och alla de andra reagerar som på en given signal.

Äntligen! Loredana, Pino, deras döttrar och barnbarn, hela familjen hade klarat sig. Vi möttes i en stor, efterlängtad omfamning. Det fanns inte utrymme för skratt, även om en lyckokänsla trots allt var närvarande. Tack och lov, vi hade alla klarat oss, vi tillhörde de överlevande. Detta ögonblick skulle bita sig fast i mitt medvetande.

Med stor svårighet stammade jag fram min envisa önskan att få kontakt med Giuliana. De erbjöd mig en telefon men jag skakade hjälplöst på huvudet. Ingen i sällskapet hade Giulianas nummer, de hade liksom jag, tvingats lämna bostaden i all hast, fem vuxna och tre barn. De fick endast med sig kläderna de var klädda i samt en mobiltelefon.

Dottern Stefania förklarade att de alla var på väg till Teramo där hon var bosatt med sin man och två barn och de bad mig följa med för där kunde vi uppsöka sjukhuset och få skadan behandlad. Jag vägrade med förklaringen att jag inte kunde lämna Amatrice där Giuliana säkert skulle söka efter mig. De lyckades till slut övertala mig med argumentet att det skulle bli lättare att få kontakt med Giuliana från Teramo och dessutom behövde jag sjukhusets vård.

Två av bilarna på parkeringsplatsen, vilka inte berörts av skalven, var deras och de bad mig sätta mig i framsätet i den första bilen. Sakta rullade vi ut från parkeringen. Jag hade sjunkit ner i förarsätet, djupt ner i en resignerad, anonym passivitet, och gav mig hän åt den överrumplande trötthetskänsla som slagit rot inom mig i samma ögonblick jag satte mig i bilen. Det gick sakta för bilarna att förflytta sig, kaoset på gatan var så fullständig att varje ytterligare rörelse kom situationen att explodera i okontrollerad galenskap.

Utryckningsfordon, vilka behövde snabb framkomlighet, blockerades av förvirrade privatbilar som satts i omlopp utan destination, människor i massrörelse i riktningar utan sammanhang, poliser och räddningspersonal som var för sig trodde sig kunna påverka massans strömning genom att kontrollera det okontrollerbara i detta omänskliga kaos. Den alarmerande ljudvolymen var chockerande hög och bidrog till vansinnet.

Av någon anledning höjde jag blicken från min isolerade egenvärld och tyckte mig förnimma Giulianas oroliga skepnad, som i en dimma, halvspringande i vimlet på andra sidan gatan. Hon såg inte bilarna utan hade all uppmärksamhet riktad mot den ström av människor som rörde sig som ett gytter runtomkring henne. En massiv folkhop blockerade hennes framfart.

Synen skapade en fysisk reaktion i mig och jag började darra krampaktigt medan jag pekade med ostadig hand mot bilfönstret och försökte ropa hennes namn med svag, hes röst, samtidigt som jag drog i förarens arm för att få stopp på bilen. Jag fann inga verkliga ord, mumlade bara osammanhängande läten och pekade intensivt i riktning mot Giuliana. Så fort bilen stannat tog jag mig skyndsamt ut på gatan och nu, med vindens hjälp, lyckades jag ropa hennes namn, klart och tydligt.

Giuliana lyckades uppfatta ropet vilket tog sig igenom den skräniga atmosfären, stannade mitt i en rörelse och fick syn på min miserabla gestalt. Vi möttes gråtande i en omfamning fylld av uppdämda, överväldigande känslor.

Giacomo, vår svärson som gjort sällskap med Giuliana och som befann sig några meter framför Giuliana, uppfattade också ropet och äntligen fick vi alla tre ge utlopp för våra undertryckta, misshandlade känslor. De förklarade att Michela, vår dotter, hade tvingats stanna hemma med vårt barnbarn Camilla. Vi stod som fastvuxna mitt på gatan utan att kunna röra oss, medan vännerna strömmade ut ur bilarna. Alla pratade i mun på varandra och till slut började bakomvarande bilar försynt att signalera för att vi skulle ge plats åt passerande.

Giuliana och Giacomo var bestörta över att finna mig i ett så dåligt tillstånd. Tillsammans bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till Sportpalatset för att få det djupa såret i huvudet tvättat och omplåstrat, vilket jag accepterade utan invändning, nu fanns det ingenting att oroa mig över för min del. Våra vänner kunde lugnt fortsätta till Teramo som planerat.

Giuliana fick omedelbart kontakt med läkaren som hade varit först på plats när sjukavdelningen i Sportpalatset öppnades. Han var i 70-års åldern, klädd i en grå sommarjacka och beige byxor. Med ett trött men koncentrerat uttryck gav han ett lugnande besked om att skadan inte var allvarlig, men såret var mycket smutsigt och måste omedelbart tvättas och sys, vilket inte kunde göras där. Det bestämdes att vi skulle uppsöka akutavdelningen på lasarettet i Rieti.

Läkaren tvättade såret hjälpligt med ett gel och fäste ett förband på huvudet. Det visade sig att han kom från l’Aquila och hade god erfarenhet av jordbävningen år 2009. I samma stund han hade fått nyheten om vad som hänt i grannstaden Amatrice, hade han i all hast tagit sig dit och under sin gråa jacka var han fortfarande klädd i pyjamas.

Kapitel 12

Giuliana och jag 4 månader efter händelsen.

Vi anlände till Rieti lasarett strax efter lunchtid och vid ingången var personal samlad för att ta emot anländande ambulanser och privatbilar med skadade. Jag blev snabbt placerad i en rullstol av en mycket bestämd sjuksköterska och förd in genom huvudentrén. Anhöriga ockuperade utrymmet runt omkring skadade på bårar och i rullstolar, stämningen var dramatisk och sorlet öronbedövande. Både läkare och sköterskor sprang om varandra för att hantera den svåra situationen men ingen kunde organisera det impulsiva flöde som härskade i denna stund, även om personalen gjorde tappra försök.

Jag registrerades snabbt och placerades i ett hörn av entréhallen. Nu var jag officiellt registrerad bland de överlevande och kände mig behagligt omhändertagen. Efter flera timmar av våldsam otrygghet kände jag mig nu insluten som i ett tryggt, massivt musselskal i vilken alla dessa människor värnade om mitt fortsatta överlevande. Ingenting berörde mig längre och jag satt bekvämt i min rullstol. Jag studerade okoncentrerat människorna omkring mig, hjälpligt klädda i vad som funnits till hands för ögonblicket. Jag själv hade lämnat det smutsiga överkastet i bilen och var nu klädd i Giacomos tröja över den blodiga pyjamasen.

En ung, stressad sköterska förflyttade mig snabbt in i ett angränsande rum där en kvinnlig läkare väntade. Hon undersökte skadan i huvudet och förklarade snabbt att såret var mycket smutsigt och behövde först en ordentlig tvättning. Hon påpekade också att de behövde klippa håret runt såret innan de skulle sy det med fem stygn. Efter klippningen och tvätten gav läkaren en smärtstillande spruta, sydde sedan ihop såret och satte ett stort plåster ovanpå huvudet. Allt gick mycket snabbt. Däremot glömdes såren på benen bort, men jag fick recept på antibiotika för en vecka framåt, vilket förhoppningsvis även skulle läka såren på benen.

Det gjordes också en läkarkontroll för att finna ut om det fanns risk för psykiska effekter, vilket ansågs naturligt efter en sådan händelse, men jag kände mig förvånansvärt stabil vilket bemöttes positivt av ansvarig läkare.

Av någon anledning saknades Giuliana vid samtalet med läkaren, vilket var en överraskning. Giacomo förde mig då till ett intilliggande rum där vi fann henne, blek och trött, i en sjukhussäng. En läkare hade uppfattat situationen och ordinerat henne att ta plats där för en kontroll. Morgonens stress hade blivit för mycket och jag insåg att det inte bara var jag som gått igenom ett rent helvete. Timmar av ovisshet öppnade djupa sår i många själar.

Kapitel 13

Målning skadad under jordbävningen.

Den närmaste tiden efter den tragiska händelsen blev en konfliktfylld period både för Giuliana och mig. Vi hade genomgått ett trauma som behövde en varsam, förstående läkning. Båda bar vi på tunga ansamlingar av lidande och smärta, mentala sår som öppnade sig vid minsta beröring, med stor risk för svåra, ohanterbara dramatiseringar. Något som påverkade hela familjen.

Min sömn ville ogärna infinna sig, men de gånger den lyckades försänka mig i en lätt, obestämd dvala, vaknade jag omkring det magiska klockslaget 03,36, svettig och förtvivlad, återupplevande de smärtsamma ögonblicken i ett realistiskt, upprepande scenario. Min uppmärksamhet var fixerad vid säkerhet och varje kväll placerade jag lätt tillgängligt vid ytterdörren de saker som jag hade saknat så intensivt i Amatrice: byxor, tröja, jacka, skor, telefon, glasögon och plånbok med alla identitetshandlingar. Det var en ritual som upprepades mekaniskt varje kväll, en rädslans manifestation.

Att kunna bli överraskad av ett skalv, naken och intvålad, i duschen var en annan oerhörd stressfaktor.

De första dagarna efter hemkomsten blev intensiva och överväldigande. Myndigheter, polis, massmedia och mängder av vänner hörde av sig på telefon och genom sociala medier. Alla var fantastiskt försynta och förstående, men trots det krävdes ett stort engagemang till vilket jag saknade energi. Det mesta togs om hand av min familj vilket jag var innerligt tacksam för.

Under det första våldsamma skalvets gång inandades jag mängder av damm och pulver vilket visade sig vara en riskfaktor, med tanke på byggnadens ålder och eventuell förekomst av mögel i dammet. Vid en senare läkarkontroll visade det sig dock att risken för mögel var obefintlig, däremot hade lungornas kapacitet reducerats betydligt. Detta skulle förbättras med tiden men det skulle ta lång tid.

Kapitel 14

Räddningsarbete av utställningen.

Orsaken till Giulianas och min närvaro i Amatrice var min konstutställning. Min konst var uppskattad av den lokala befolkningen genom ett flertal utställningar genom åren. Utställningslokalens ägare, Loredana och Pino, var goda vänner och efter en genomgripande renovering ville de inviga den nya lokalen med min utställning.

Jag hade tvingats lämna den totalförstörda byggnaden tomhänt efter första, avgörande skalvet: 35 tavlor, kläder, telefon, glasögon, iPad, fotokamera och plånbok hade blivit kvar i mörkrets förkrossande kaos.

Alla var övertygade om att tavlorna inte kunnat överleva en förstörelse som denna. Den syn som mötte Giuliana och Giacomo i det tidiga morgonljuset vid ankomsten till vad som återstod av Amatrice, var ett tydligt tecken på en omänsklig katastrof. Att jag hade klarat mig var ett mirakel. Att tavlorna sedan återfanns i ett så överraskande gott skick kunde bara understryka övertygelsen om att något magiskt hade inträffat.

Giuliana och jag besökte Amatrice 3 gånger under de efterföljande veckorna för att bistå i räddningsarbetet av våra förlorade ägodelar. Vi visste vad de skulle söka efter och var i ruinerna de skulle söka. Tre tavlor återfanns aldrig, liksom en iPad, fotokamera, några klädesplagg och böcker.

Kapitel 15

Onsdagen den 24 augusti 2016, kl. 03,36, tvingades jag, efter en kortvarig, djup sömn, vakna till en chockartad nödsituation där mitt liv helt oväntat stod på spel. Ingen förvarning, inget tecken tydde på att något dramatiskt var på gång.

I samma ögonblick jag kände dödens kalla andedräkt mot min styva nacke, släcktes 22 människors liv i de gamla fastigheterna i min omedelbara närhet, de hus som givit charm åt den lilla kullerstensgatan Via Roma, där jag själv befann mig. Människor jag hade mött dagligen under utställningstiden, identiteter som varit en viktig del av Via Roma men som nu upphört att existera, på samma sätt som de fastigheter de hade tillhört. Deras röster och skratt hade ekat mellan husväggarna i detta kvarter i många år och fyllt det med liv och nu hade deras åldrade fastigheter förrått dem inför naturens våldsamma utfall. Livets energi hade avslutat sin mission i detta dödens kvarter.

Med tiden hade denna händelse kommit att betyda mycket för mig. Något extremt viktigt, onämnbart, skedde under de 140 sekunder då jag under ett intensivt ögonblick fann mig vidröras av dödens kyliga hand som smekte min sargade kind där i mörkrets pulveriserade boning, en cynisk inbjudan jag vägrade att acceptera. Jag minns väl hur min tankeverksamhet i ett speciellt, krävande ögonblick slutade fungera. Det var en psykologisk flykt, så snabb att det nästan passerade obemärkt. Tankarna hade helt enkelt lämnat slagfältet i ett gravt, chockerat tillstånd och gömt sig i hjärncellernas djupa grottor.

Men något annat var istället fullständigt närvarande och fortsatte att fungera, vilket hade överlevande som sitt viktigaste mål. Händelsen var under lång tid en mental varböld för mig vilken orsakade smärta vid den minsta lilla beröring.Varje ögonblick mina tankar sökte sig till händelsen, vilket de självmant gjorde helt utanför min kontroll, resulterade i starka dramatiseringar.

Jag kände mig tvungen till att finna svar på det inträffade. Vad hade hänt med sinnets funktionella tankeverksamhet när det som mest behövdes? Eller var det snarare så att intellektet inte behövdes just då, kanske rentav var ett hinder i den livsavgörande situationen? Är tankeverksamheten så komplex i sin konstruktion och i sitt arbetssätt att det helt enkelt kollapsar inför trycket under ett livsavgörande ögonblicklig?

Intellektet älskar ju i normala fall att analysera, skapa och lösa problem. Var detta en situation utanför dess kapacitet, då det chockerat drog sig tillbaka och överlät åt något annat att ta kontrollen? Något som inte behövde kalkyler och analyser utan bara ett oerhört starkt motiv att överleva.

Detta stämde överens med vad som hände mig i det svarta hål jag befann mig i, då hela min existens stod på spel. Det fanns ingenting att analysera, ingen kalkyl att göra, inga försök till bedömningar av den dramatiska våldsamhet naturen spelade upp i sin fulla kraft. Inte ens rädslan hade någon plats i sammanhanget, vilket är förklarligt då rädsla är ett resultat av intellektets analyserande. Istället var det ett kraftfullt medvetande som tog över. Ett medvetande som agerade bortom tankarnas komplexitet.

Mina efterföljande dramatiseringar berodde på att jag inte lyckades leva i nuet utan okontrollerat återvände mentalt tillbaka till händelsen. Den fortsatte att vara lika levande som då, den 24 augusti, kl. 03,36. Och där skulle jag befinna mig så länge jag vägrade att fullständigt förstå och acceptera vad som hänt. Denna vägran låste mig fast i händelsen.

“Om du korrigerar ditt sinne kommer resten av ditt liv att falla på plats” – Lao-Tzu.

” När vi inte längre klarar av att ändra en situation är vi sporrade till att ändra oss själva” V. Frankl.

Händelsen kunde jag inte ändra på och då återstod att ändra på mig själv, eller rättare sagt, mina synpunkter på händelsen. Problemet hittills var att jag inte kunde förlika mig med vad som hänt. Oviljan att acceptera händelsens dimension: 298 döda och hundratals skadade och hemlösa människor, en stad till vilken jag kände starka band och som nu var helt utplånad samt min egen omskakande “nära döden” upplevelse.

Nu krävdes ett totalt accepterande av vad som hänt just där, just då. Först då kunde mitt sinne inrikta sig på rationell handling, utan att störas av okontrollerade känsloreaktioner, falska tankeuträkningar eller overkliga förhoppningar. Målmedvetet sökte jag, genom mitt skrivande, detta accepterande och sakta men säkert lyckades jag förändra mina synpunkter och därigenom acceptera vad som hänt.

“Genom att finna mening i lidandet blir man kapabel att vända en personlig tragedi till en personlig seger” skrev Victor Frankl efter att ha överlevt 3 års terror i ett omänskligt koncentrationsläger.

Istället för att klandra, tänka negativa tankar, söka medömkan och lägga ansvaret på andra, sökte jag finna mening i händelsen och upptäckte därav en hel värld full av kärlek, solidaritet, mod och osjälviskhet. Det finaste inom människan visade sig där jag minst anade det, just därför att jag nu VILLE se det. Min personliga syn på mänskligheten förändrades och med det, min syn på livet.

Plötsligt hade den dramatiska händelsen lett till ett personligt uppvaknande. Jag tog meditation till hjälp för att hålla mitt sinne klart och befinna mig i nuet. Att sitta på en lugn plats i tystnad med slutna ögon, utan att tillåta tankarna få störa sinnet, leder till ett absolut närvarande i nuet.

Beslutet med att skriva ner min berättelse hade i första hand som syfte att analysera händelsens hela förlopp, vilket hjälpte mig att i detalj acceptera vad som hänt. Skrivandet i sig har gett mig ett nytt syfte och en stark önskan att dela med mig av mina tankar, mitt liv och mina upplevelser och därigenom blev min blogg www.rolandekstrom.com en verklighet. Det fortsätter att komma till mig mängder av inspiration och synpunkter utifrån mina reflektioner från händelsen, vilket jag känner mig inspirerad att skriva ner och dela med mig av.

Med en bedömning av vad jag ser och känner idag kan jag sända en tacksamhetens tanke till vad min dramatiska upplevelse har åstadkommit i mitt liv. Jag känner ett fantastiskt uppvaknande med ett liv rikt på erfarenheter och med en fantastisk framtid framför mig. Men det är i nuet jag lever.

”Be not afraid of life. Believe that life is worth living, and your belief will help create the fact”. Henry James

SLUT