“The most beautiful thing we can experience is the mysterious. It is the true source of all art and science” – A. Einstein
Rom har fått en ny borgmästare. Efter veckor av politisk propaganda, debatter och gallupundersökningar i det oändliga har en vinnare korats: Roberto Gualtieri, 55 år, en gitarrspelande fd ekonomiminister, som älskar bossa nova.
Loppet stod först mellan fyra kandidater men efter en första valomgång, i vilken ingen fick de nödvändiga 50%, återstod det att åter gå till val för att välja mellan de två som erhållit flest röster, vilket visade sig som väntat vara representanter för respektive vänster-högerblocket. Romarna däremot, trötta på politikernas ”bla bla”, valde till stor del att stanna hemma vilket resulterade i att endast drygt 40% tog sig till valurnorna. Vänsterblocket utgick som vinnare. Tremiljonersstaden Rom är känd för att vara svår att regera så det ska bli intressant att se om rätt man har fått jobbet.
Apropå Rom så har jag under denna period valt att läsa en mycket intressant ”roman” som handlar om den romerske kejsaren Adrianos minnen, skriven av den franska författarinnan Marguerite Yourcenar. Källa till berättelsen är bl.a hämtad från Adrianos biografi ur ”Historia Augusta”, ett historiskt samlingsverk av romerska kejsares biografier, från 300 talet. Boken är fantastiskt fint skriven och förmedlar Adrianos egen berättelse om sin uppväxt, den politiska karriären, kärleken till Rom och Aten och målet att skapa en romersk stat med fred och rättvisa. Han växte upp i skuggan av kejsare Traianus, som var en enveten krigsherre vars ambition var att erövra världen. Adriano deltog själv i det blodiga kriget i Dacien men var personligen oenig med Traianus expansiva krigspolitik. Vid Traianus dödsbädd adopterade han Adriano som därmed automatiskt blev hans efterträdare. Adriano regerade i 20 år, en blomstrande period för romarriket och fick äntligen makten att överge expansionspolitiken för att istället regera för fred och stabilitet.
Ingen förväntar sig att vår nye borgmästare Gualtieri ska gå i Adrianos fotspår men det skulle inte skada att slänga en historisk blick tillbaka i tiden för att därefter ta ett stort steg in i framtiden. Den italienska politiken av idag anses ha förlorat ideal, sakna visioner och trovärdiga politiker. Därför har landets invånare vänt politikerna och deras tomma vallöften ryggen.
Men trots allt, inget är som Rom. Det var sant för 2000 år sedan och gäller än idag. Adriano ville göra Rom till den vackraste staden i världen med statyer, kolonner, tempel, fontäner och byggnader. Kejsarens sommarhus Villa Adriana i Tivoli var ett exempel på hans estetiska visioner. Tyvärr återstår bara några få monument och lämningar av den tidens rikedom och skönhet.
Idag kan vi istället njuta av vår tids Rom. En blick över den eviga stadens hustak från Pincio med Peterskyrkans fulländade kupol i blickpunkten är ett bra exempel på detta.
En god nyhet är att turismen har återvänt till Rom. Året före pandemins utbrott var ett ”turismens rekordår”. Hotell, restauranger och museer var fyllda till bristningsgränsen av all världens invånare. Epidemin raserade Roms och Italiens ekonomi. Därför var det behagligt att kunna sätta sig på någon av stadens många uteserveringar, dricka en svalkande öl och ta del av surret på tyska, franska, engelska och till och med svenska som återigen fyllde den romerska stadsluften.
Nyfikenheten för den omtalade marmorskulpturen ”Pietà”, av den italienske konstnären Jago som visas i “Chiesa degli Artisti” ( artisternas kyrka) vid Piazza del Popolo, förde oss naturligtvis dit för att beundra den moderna tolkningen av Michelangelos historiska ”Pietà” på nära håll.
Spanska trappan har än en gång blivit den populära samlingspunkten där trapporna erbjuder sittplatser för trötta turister. Det suger i benmusklerna att promenera i Rom. Och vill man chansa på att träffa någon man inte har sett på länge ska man söka sig till spanska trappan. Förr eller senare kommer alla dit. Det är en del av Roms omtalade magi.
