”Looking at beauty in the world, is the first step of purifying the mind”. –Amit Ray
Det finns platser man aldrig kan glömma. Människor som reser mycket har naturligtvis goda chanser att finna sådana ”juveler” utspridda på vår vidunderliga planet. En gång funnen, drar sig minnena ständigt tillbaka, som den törstige vilken envist söker sig tillbaka till vattenkällan för att åter få släcka sin törst.
Men med detta är det inte sagt att man måste resa långt för att finna sitt hjärterum.
Farfa i Sabina, ca 50 km norr om Rom, är en sådan plats för oss.
Den rymliga grusplanen som fungerar som parkeringsplats i utkanten av byn vittnar om att besökarna kan vara många men när Giuliana och jag anländer står endast några få bilar parkerade i den gassande solen. Det är en vardag mitt i veckan i slutet av september. Förmiddagssolen har ännu inte uppnått sin absoluta höjdpunkt och den rena luften i den böljande, intensiva grönskan smeker vår lekamen med en behaglig temperatur. Tystnaden är så påtaglig att ljud tycks ha förlorat sin existens.
Abbotklostrets klocktorn gör sig omedelbart gällande över de höga trädkronorna när vi närmar oss byns centrum. Det ser massivt ut och ger oss en påtaglig känsla av att befinna oss i ett avlägset århundrade, långt från vår aktuella nutid. Klostret grundades mycket riktigt på mitten av 500 talet men har under dess långa existens, på grund av krig och skövlingar, raserats och byggts upp ett oändligt antal gånger.
Från det dominerande solljuset utanför den massiva kyrkporten kliver vi in i skuggornas rike. Det dröjer innan ögonen vänjer sig. Plötsligt, i denna stund, får väggarnas klassiska kompositioner och färger liv.
Freskomålningarnas figurer och kolorit förmedlar mångfacetterade intryck medan takets konkreta struktur lockar blickarna att söka de kvadratiska formernas och ornamentikens perfektion.
Det främre kyrkorummet, med koret och altaret under det rikt illustrerade välvda taket, belyses av solens starka strålar genom de imponerande fönstren. De antika korstolarna i trä tycks impregnerade av benediktinermunkarnas behärskade sångröster från tider som passerat.
Kyrksalens bänkrader lyser tomma i denna stund men det är lätt att med fantasins hjälp tänka sig dem upptagna av troende kvinnor och män, monotont mumlande latinska ramsor som kraftfullt sprider sig i rummets heliga atmosfär.
Våra ögon får än en gång ställa om sig vid utgången när vi lämnar kyrkan bakom oss. Den stenlagda gatan lotsar oss förbi vackert slitna husfasader med prunkande blomsterdekorationer som vittnar om byns kreativa historia. Forntida arv där hantverkare levde och verkade i samförstånd med klostermunkarna, då liksom nu.
Vid klostergårdens entré välkomnas besökarna till ”munkens bar och taverna”. I de åldrade platanträdens skugga kan man avnjuta både mat och dryck. Vid bordet intill vårt anländer tre män i övre medelåldern. De visar sig vara finländska pilgrimer och deras vandring ska leda dem vidare till Rom.
De följer spåren av benediktinernas antika pilgrimsled med Peterskyrkan som slutmål. Fåordiga, trötta och hungriga förser de sig med välsmakande skinka och ost som sköljs ned med läskande kall öl.
Det är många nordbor som gästar Farfa. Troligtvis även beroende på närvaron av Heliga Birgittas kloster som erbjuder sinnesro, mat och rum till resenärer som söker en stunds andrum i en annars alltför hektisk tillvaro. Kanske de tre pilgrimerna beslutar sig för att övernatta i Farfa. Gångvägen till Rom är fortfarande lång.
Innan vi lämnar byn för denna gång låter vi blickarna njutningsfullt löpa över de kringliggande gröna bergen och kullarna smyckade med olivodlingar, cypresser, lantgårdar och byar. Intryck som återigen etsar sig fast i våra sinnen, levande och fullkomliga. Men vi vet att snart är vi tillbaka för att åter släcka vår ”törst” med den skönhet och sinnesfrid Farfa erbjuder. Inte alls avlägset.
