”Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited to all we now know and understand, while imagination embraces the entire world, and all there ever will be to know and understand.” ― Albert Einstein
Återigen söndag och ännu en vecka är på sin upphällning. Jag vet inte var alla dessa förbrukade söndagar tar vägen när de en gång är utgångna. Man kan ju inte återvinna dem som glas, plast eller liknande. De tillhör helt enkelt det förgångna.
Söndagar är absolut veckans populäraste dag hos italienarna vilket innebär att de flesta är lediga och hela landet sätts i rörelse. Utflyktsmålen är oändliga och de fylls snabbt av entusiastiska singlar, par och barnfamiljer, ofta även med släkt och vänner. Restaurangerna är alltid fullbokade och barerna proppfulla. Lediga parkeringsplatser är en naiv utopi och söndagsfriden är endast till för kyrkobesökarna.
Därför är jag gravt ”allergisk” mot söndagsutflykter! Giuliana föreslår det allt som oftast men nästintill lika ofta opponerar jag mig ljudligt. ”Vilken dag som helst, men aldrig på en söndag” är mitt motto. Vi har ju nämligen förmånen att vara fria medborgare, s.k pensionärer och borde därför kunna vraka och välja bland veckans övriga dagar. Dessutom, i dessa tider då man också ska hålla avstånd till sina medmänniskor bör väl detta vara ett starkt argument.
Ibland får jag ge med mig men däremellan finner vi en kompromiss och väljer då något mindre utsatt. Idag är det en sådan kompromiss och vi bestämmer som slutmål en liten oansenlig by 8 kilometer från vårt boende i Turano. Men att ta oss både dit och hem till fots blir väl långt så därför tar vi bilen för att komma en bit på vägen.
Det är tidig förmiddag och luften känns behaglig trots en viss värme. Den första delen av den asfalterade vägen bär stadigt uppåt så vi är tacksamma att avverka den med bilen. Vägen är väl utmärkt med kilometerskyltar så vi parkerar på lagom avstånd från målet. Det återstår nu endast 4 kilometer till Longone Sabino, som byn heter.
Sträckan erbjuder en god blandning av skugga och sol genom de täta skogarna på båda sidor av vägen, stegen är lätta och vi är på gott söndagshumör. Ovanför de höga trädkronorna skönjer vi ett mångfald av bergstoppar. Vi befinner oss på ca 900 meters höjd och vägen är i stort sett bilfri.
Pixabay
Utan förvarning överraskas vi plötsligt av en omisskännlig odör som inte hör till den friska bergsluften och faktiskt stör söndagsfriden och våra aningar besannas snart. Det visar sig vara en hel familj svarta grisar, vilket arten kallas, bakom en inhängnad utmed vägkanten. Två kultingar flyr skrikande in bland buskarna med suggan efter medan den enormt överviktige galten inte ger ett livstecken ifrån sig utan sover gott i all sin stank. Av klara skäl skyndar vi på stegen för att få dra några djupa, friska andetag efter att luktorganen återhämtat sig efter chocken.
Spänstigt förlägger vi avståndet bakom oss och gör tillslut entré i den lilla bergsbyn med 570 invånare. Som alla dessa bergsorter är de byggda i olika höjdnivåer med kyrka, stadshus och piazza på toppen medan den moderna byggnationen ligger utspridd runt stadens fot. Vi finner byn i djup söndagsvila och känner oss förflyttade till sen medeltid.
På den centrala piazzan möter vi dagens första invånare, en dam i vit ”läkarrock” aktiv med att sopa det lilla torget. På vår förfrågan om det finns en bar nickar hon mot ett hörn av torget där entrén är dold av ett anonymt skynke. Jag kliver in i den ”osynliga” lokalen för att beställa kaffe och det visar sig att det är den sopande damen i läkarrocken som också serverar i baren, vilken också visar sig vara en liten livsmedelsbutik. När ägarinnan sopat färdigt och torget är dammfritt tar hon sig ann oss två klienter. Snart är kaffet serverat och kassakvittot utskrivet. Bara att betala och dricka ur.
På torget sitter en äldre dam på en stol utmed en husvägg av äldre årgång och bevakar oss noggrant. Hon ger mig känslan av att ha suttit där länge. Snart uppmärksammar vi att hon dras med en envis torrhosta. Den sorten som alltid gör sig gällande när den inte är önskvärd. På något sätt tycks hostan höra till hennes relation med omgivningen. Kvinnan i ”läkarrocken” verkar inte bry sig men å andra sidan är hon ju inte heller läkare.
Ekot av den retliga hostan följer oss genom de små gränderna hela vägen ut från byn.
Besöket var kort men intensivt och erbjöd något nytt att lägga på minnet. Och förutom en kopp uppiggande espresso fick vi en härlig promenad på 8 kilometer, vilket var vårt egentliga syfte med utflykten. Men det är ju trevligt med ett utflyktsmål, hur oansenligt det än kan verka.
