“You have two choices, to control your mind or to let your mind control you.” – Paulo Coelho
Jag tänker numera sällan på det förflutna och försöker på alla sätt att leva i nuet. Men med tanke på den mentala stress den aktuella pandemin orsakar för många människor vill jag prova mig på att göra en jämförelse mellan pandemin 2020 och min personliga upplevelse av jordbävningen i Amatrice 2016. Visserligen två helt skilda händelser men båda katastrofer.
Många människor runt om i världen upplever just nu en extrem oro för detta virus som genom sin höga och okontrollerbara riskfaktor orsakar inte bara sjukdomar utan har också satt hela samhällsfunktioner ur spel. Genom dess oförutsägbarhet skapar den både psykisk och fysisk stress, framförallt hos de äldre.
Vi alla vet att ett liv utan oönskade upplevelser är omöjligt. Ingen kan leva sitt dagliga liv utan att från och till ställas inför oförutsedda händelser. Genom ålderns framåtskridande söker vi få kontroll över våra dagliga rutiner för att sedan med jämna mellanrum tillåta oss korta avbrott med nya, intressanta upplevelser. Men även dessa vill vi ha under god kontroll.
Men om vi vill leva i harmoni med livet kan vi inte ägna all vår uppmärksamhet åt att undvika olycka. Ängsliga, negativa tankar skapar en konstant rädsla för en okänd framtid. Och faktum är att trots att alla våra rutiner inger viss trygghet så fortsätter framtiden vara okänd. Vi önskar veta men vi kan aldrig vara säkra därför att från vår nutid försöker vi skaffa oss en åsikt om en illusorisk framtid. Det framtvingar oro vilket får många att gå på tå genom livet.
Akryl: R. Ekström
Mentalt utsätter man sig tyvärr på så sätt för stress redan innan olyckan träder in på scenen och blir aktuell. Precis vad denna segdragna pandemi utsätter oss för. Många tar helt enkelt ut eländet i förskott!
Problemet är egentligen inte händelsen i sig utan de förvirrade tankarnas crescendo, vilket kraftfullt byggs upp som ett förspel till vad som eventuellt kan komma att hända. Och sinnet censurerar inte bort de tankar som är orealistiska. Tvärtom! Det ger dem istället ytterligare energi och utrymme vilket fortplantar sig till våra känslor och driver oss mot dramatisering och panik. En mental automatik utanför vår kontroll!
Skillnaden är oerhört stor när vi ställs inför snabba, helt oförutsedda dramatiska situationer där allt plötsligt bara händer och tankarna helt enkelt inte hinner med eller rent av kollapsar.
När våldet väckte mig ur min djupa sömn, 24 augusti 2016, klockan 03.36, hade det första skalvet precis inlett denna oförutsedda jordbävning som skulle pågå i över två minuter. En evighet!
Det fanns inte tid att förstå vad som hände. En jordbävning på skala 6,0 var det sista jag eller någon annan i Amatrice väntade sig.
Tankarna, vilka behöver tid för att analysera faran, var fullständigt frånvarande. Hade det existerat en förvarning skulle tankarna säkert agerat med okontrollerad dramatisering, paralysering, skräck och panik som resultat.
Istället var det en inre kraft som exploderade, liksom en tiger vilken agerar med instinktiv beslutsamhet mot ett villebråd, utan behov av att väcka varken tankar eller känslor. Min reaktion att blixtsnabbt kasta mig ur sängen och söka skydd mot väggen skedde utan beräkning eller planering. Endast en auktoritär, determinerad impuls!
Medan hela omgivningen slets sönder av de besinningslöst starka skakningarna i ett ohyggligt, okänt mörker, tänkte jag inte en enda tanke! ”1000 volt” energi strömmade under tiden genom min kropp, pressade luften ur mina lungor, vilken tvingades fram genom mina stämband ut ur den vidöppna munnen, i ett okontrollerat vrål under hela den tid skalvet pågick. Men inte en enda tanke uppenbarade sig!
Akryl: R. Ekström
Först när allt hade avstannat till en chockartad tystnad, som om någon dragit ur kontakten, började de första förvirrade tankarna att uppenbara sig: oordnade, chockade, omintetgjorda!
Vad som händer med det utdragna skeendet med pandemin uppvisar samma effekter som våra reaktioner inför skräckfilmer. Vi anar den mötande faran men vi får den inte serverad direkt. Spänningen, oron och rädslan är skräckfilmens mål och byggs upp med olika, utdragna och stimulerande effekter för att sätta nerverna i dallring, precis på samma sätt som vi nu fylls med ständig skräckinjagande information medan vi försvarslösa tvingas sitta på parkett och absorbera allt som erbjuds.
Men även denna historia kommer att få ett ”The End” och då kan vi andas ut, till nästa ”monster” dyker upp i livets okända repertoar.
