”When you change the way you look at things, the things you look at change”. -Anonymous
Nu kan jag lägga ännu ett år till de övriga och än en gång tar sig tankarna friheten att göra sig överdrivet påträngande. Speciellt vid ögonblicket strax innan sömnen bestämt sig för att ta kontroll över mitt vakna medvetande. Stunden då funderingarna över den gångna dagens aktiviteter och resultat nästan kommit till ro men låtit en lätt fläkt av funderingar hänga kvar i ett halvt sovande sinne.
Hur blev mitt liv i Italien egentligen? Blev det som jag tänkte mig det, då, för 38 år sedan? Granskar jag en sådan krass fråga finner jag den ofullständig, orealistisk. Ska jag vara riktig ärlig hade jag nämligen inte en aning om hur mitt liv här skulle bli. Det var helt enkelt omöjligt. Därför finner jag aldrig svaret på frågan, även om jag skulle hålla mig vaken fram till morgontimmarna.
Skulle jag ägt denna förunderliga förmåga att förutse vad framtiden hade i görningen skulle jag kanske rentav tagit ett annorlunda beslut. Men det är nog tur att dessa insikter saknas. Spänningen skulle annars helt lysa med sin frånvaro.
Det är sant, och det bör understrykas, att den egentliga orsaken till mitt val var kärleken. Giuliana, norditalienska ut i fingerspetsarna, motsvarade en dröm i ett frustrerat, vilsekommet hjärta. Förälskelsen, stark som universums okontrollerbara naturkraft, fyllde sinnet till brädden med framtidstro, möjligheter, positivitet = Lycka!
Detta är vad vi kallar ödet. Detta nät av händelser som väver sig in i varandra. Händelser som inte tycks ha med varandra att göra men som finns i livets repertoar och driver ens liv fram mot en, vad det tycks, okänd riktning.
Att vara utlänning har däremot ett pris. Ibland gör jag en lustig reflektion över den allmänna rädslan för utlänningar i samband med immigrationen och upptäcker då naturligtvis det faktum att jag själv frivilligt valt att leva med ”60 miljoner utlänningar.” I mitt grannskap lever jag inte bara med syd, center och norditalienare utan också rumäner, albaner, egyptier, afrikaner mm. Dessutom har jag italienare i min egen familj. Inte konstigt att jag från och till känner mig som en främling.
Att vara uppväxt under 50-60-70 talet i ett ordningens och lågmäldhetens land som Sverige är ett dilemma. De inkörda läxorna och åsikterna är så väl grundade djupt ned i ryggmärgen och så otänkbara i ett land som Italien att man behöver troligtvis 2-3 generationer för att bli fri från ett så inrotat tankemönstret.
Jag ser en ödets ironi i officiella rapporter vilka förklarar att en mycket stor del av italienarna lämnar landet och många fler skulle följa deras exempel om de kunde. Dagligen kan jag läsa artiklar om unga italienare som lämnat Italien för Tyskland, Schweiz, England, Sverige etc för att finna arbete som motsvarar deras kompetens, talang och löner för att kunna leva ett värdigt liv och t o m kunna bilda familj. Enligt dessa röster saknas kulturen av professionell utbildning och närmandet till arbetslivet för studenterna på högstadiet i Italien.
Många av mina italienska vänner har svårt att förstå vad jag gör här när jag kunde leva ett lugnt, tryggt och välordnat liv i Sverige. För att finna svar till liknande analyser söker jag i mitt stilla sinne efter goda skäl. Det jag spontant lyckas få fram är verkligen för banalt för att tas på allvar: klimatet! Det är den tanke som kanske har bäst fotfäste i en alltför hastig utvärdering.
Men tillåter jag en djupare analys finner jag så klart många fler anledningar. Framförallt de vilka lockar miljontals turister att besöka halvön årligen: kulturen, sevärdheterna, naturen, gastronomin, historien mm. Tanken slår mig då att jag har valt att leva i ett gigantiskt museum. Inte konstigt att man då kan känna sig extremt ”välplacerad.”
Men visst, att vara utlänning har sitt pris trots allt. Jag får trösta mig med att jag inte är ensam. Jag är, enligt mitt synsätt, en av 60 miljoner.
2019 copyright Målning och teckningar R. Ekström
