“Patience is the strength of the weak, impatience is the weakness of the strong” -Kant
”Identitet”, lackfärg på duk: R. Ekström
”Du är så himla ambitiös” sade en vän till mig, med tyngdpunkt på ”himla”, vilket gav en klang av negativitet i mina öron.
Det var för bara ett par år sedan. Jag funderade över ordet ”ambitiös” men tänkte – ”överambitiös”!
”Rytm”, lackfärg på duk: R. Ekström
Det drar mig till minnes vad som utlöste denna kommentar: Skulle jag kunna tänka mig att återuppta musicerandet igen, trots att jag inte rört trummorna de senaste 25-30 åren?
Mitt svar var mycket bestämt, utan minsta tvekan: ”Nej”!
Trots mitt snabba svar hade frågan hunnit söka sig ned i ryggmärgen, funnit den grundläggande, knuthårda principen som alltid varit ett drivjärn i mitt liv, en enfaldig men stålstark övertygelse: kan jag inte uppnå tillfredsställande grad av ”perfektion” är jag inte nöjd med mig själv. Bättre då att låta bli! Jag insåg nämligen att det skulle behövas tid och framförallt mycket tålamod för att försöka uppnå denna ouppnåeliga, subjektiva ”perfektion”.
”Tålamod”, lackfärg på duk: R. Ekström
Det italienska ordet ”Pazienza”, vilket betyder tålamod, har fått en ny innebörd för mig under mina år i Italien.
Enligt ett lexikon betyder tålamod:
- Förmågan att (ståndaktigt) bära lidande, vedermödor och motgångar;
- Förmåga eller vana att kunna vänta utan att tröttna;
- Att besitta det nödvändiga lugnet och uthålligheten som krävs för att komplettera ett arbete eller görande.
”Mänsklig komplexitet”, lackfärg på duk: R. Ekström
”Pazienza”används ofta i det italienska vardagsspråket och orsaken tror jag är för att det italienska samhället och samlevnaden alltför ofta inte fungerar som det ska, vilket snabbt ursäktas med ordet ”pazienza” – tålamod, gärna understruket med en lätt, beskrivande axelryckning.
Vad som slagit mig under alla dessa år i Italien är att detta hetlevrade folk har så mycket tålamod. I grunden finns det uppenbart en stark tolerans inför allmän oordning, okunnighet, det mediokra och det oseriösa, något som sträcker sig igenom den italienska politiken, byråkratin och samhället i stort. Det accepteras att ”livet går på en höft” och ingen förväntar sig något annat. ”Pazienza” är alltså en del av italienarnas DNA.
Jordbävningen i Amatrice 2009, då 298 människor fick sätta livet till, är inte den första och inte heller den sista katastrofen i Italiens historia. När en sådan dramatisk händelse inträffar tas alla på sängen. Hur kunde det få hända? Med tiden bleknar tragedin i allmänhetens sinnen och nästa gång en liknande händelse inträffar blir det samma otänkbara chock igen.
Över allt detta hänger ”pazienza” som ett tungt ok. Löften ha givits, nya principer har förverkligats, lagar och regler införts…men de genomförs tyvärr aldrig till fullo. Med tiden slappnar myndigheterna och allmänheten av och man ser på nytt mellan fingrarna. Återigen tillåts okunnigheten råda, de mediokra får besluta och de oseriösa tillåts än en gång att få deltaga. ”Pazienza”!
Min egen upplevelse av jordbävningen vände upp och ned på mitt liv. Efter att ha överlevt de 240 skakande sekunderna ( en evighet) i byggnaden som smulades sönder till bråte medan jag inte kunde göra annat än att vänta, har jag förstått den rätta betydelsen av ordet ”pazienza” – tålamod:
Den egenskap vilken lär oss att respektera naturligheten i varje sak / händelse, utan krav eller tvång, att till fullo deltaga i nuet även om det innebär väntan, sorg, dramatik;
Att medvetet leva i nuet med övertygelsen att framtiden kommer att bli den vi önskar oss;
Att tålamod inte betyder att låtsas vara optimist, men att behålla lugnet, övertygad om att saker kommer att inträffa vid sin rätta tidpunkt;
Att låta livet ha sitt naturliga flyt vilket tillåter en att hinna välja och agera med medvetenhet, i nuet, när rätt tillfälle uppenbarar sig – varken tidigare eller senare.
En utopi? Kanske. Definitivt ett mål att sträva efter!
“He that can have patience can have what he will” – Benjamin Franklin
Copyright 2019: 1 akvarell, 4 lackfärg på duk: R.Ekström
Comments
Veramente interessante .
Author
Grazie Manlio. Sono contento che ti piaccia.
Hej Roland, jag läser med stort intresse och även med glädje dina berättelser. Till stor del kan jag dela dina erfarenheter då jag också utvandrade från Tyskland eller/och invandrade hit en gång i tiden. Mycket jämförelse förstås och ibland längtan tillbaka. Till vad? Det är en stor fråga. Til det som har varit en gång i tiden kanske med de regler och föresättningar som gällde, som gav stabilitet.
Naturligtvist är det skönt att med en bok försvinna i en annan värld.
Vad säger du om fenomenet mobiltelefon som ligger på bordet vid de flesta middagar??? Där tror jag att våra barn och barnbarn har lärt sig att lägga undan, men vissa gäster kan fortfarande inte låta bli. “Oh det plingar, det kan vara nåt spännande”. Vad kan vara mera spännande: god mat med trevligt samtal eller en pling på mobilen? Många hälsningar från Ilse-Marie i STrängnäs
Author
Hej Ilse-Marie! Tack för ditt fina inlägg. Jag förstår att du känner igen dig i mycket av det jag berättar. Det är inre känslor och upplevelser som inte direkt har med den yttre miljön att göra. Som du säger finns känslor av längtan, kanske tillbaka, men framförallt tror jag det är en längtan till minnen från där och då. Idag känner jag ett främlingsskap både här och där.
Instämmer helt vad gäller ”fobierna” med mobiltelefonerna som fått folk att helt tappa huvudet. Ett litet barn vill ha en napp eller en favoritdocka, de vuxna har samma behov, men av telefonerna. Kramar från ett soligt Rom/ Roland och Giuliana