”Life is inherently risky. There is only one big risk you should avoid at all costs, and that is the risk of doing nothing.” – Denis Waitley
Det började med ont i halsen. Rösten sänktes minst ett par tonlägen, svårt att avgöra vilket med tanke på att det var så lite ton kvar. Rösten blev, minst sagt, skrovlig.
Vissa kroppsdelar var inte nöjda med de positioner jag valde och signalerade sin olust med störande, små, osympatiska smärtimpulser. Trots hyfsat god sömn under natten hängde en retsam trötthetskänsla kvar under dagen. Något var på gång.
Teckning: ”morfar” – Camilla
Jag förstod ganska snart vad jag hade att vänta mig. Det var redan aviserat och uttalat genom stora rubriker i Tv och tidningar. Det hade fått så stort utrymme i massmedia att symptomen inte gick att missa. Varningar utlystes för åldringar. Läkarmottagningarna var överfulla och vaccinet flödade ur sprutorna. Man visste t o m hur många som skulle drabbas och när höjdpunkten skulle nås, med exakt antal fall i överväldigande siffror: Influensan hade erövrat Italien!
Då experterna understrukit i sina uttalanden att man får influensa genom smitta, började jag omedelbart att söka efter den skyldige och det första namnet på listan blev naturligtvis mitt barnbarn Camilla! Tvivlet infann sig när jag konstaterade att det var ju flera veckor sedan hon hade influensa liksom hela hennes kompisgäng på dagis.
Min hustru Giuliana blev nästa misstänkta person men även hon hade redan hunnit genom alla sjukdomsstadier, inklusive tillfrisknandet. Kan influensan vara så opålitlig att den smyger sig på en i lönndom, gömmer sig i kroppens dolda vävnader för att invänta ”rätt” ögonblick för sin attack? Flera dagar, kanske veckor? Tydligen var det så! Den italienska influensan var antagligen lika ”listig” som landets befolkning har rykte om sig att vara.
Söndagen före nyår hade Giuliana och jag traskat runt i hamnstaden Gaeta i timmar medan en frisk och fuktig havsbris troget följt oss tätt i hälarna. Vartefter mörkret lade sig tillrätta runtomkring oss ökade decemberkylan sin närvaro, under våra kläder. Kan det ha varit den utlösande faktorn? Fick influensan impulsen att sträcka ut sig i sin fulla vigör genom den pådrivande fukten eller kylan, eller både ock?
Sedan, till sängs, utan annat att göra, funderade jag över följande ologiska frågor: är den italienska influensan svårare eller lindrigare för en utlänning, syditalienare eller norditalienare? Är influensan i grunden densamma som migrerar runt på vår planet, på samma sätt som människan gjort i årtusenden, eller har den olika nationaliteter, och isåfall: är denna influensa jag just nu inhyser i min kropp italiensk, svensk, asiatisk eller kanske rentav afrikansk? Är den maskulin eller feminin? Enligt många lider männen mer än kvinnor av influensan, något som troligtvis bara männen skriver under på, medan kvinnorna ironiskt skrattar åt detta. Men hör och häpna:
Liggande till sängs, lidandes och tyckandes synd om mig själv, råkade jag finna precis vad jag behövde i det ögonblicket: en artikel i en italiensk tidning om en medicinsk rapport som bekräftar att männen lider mer än kvinnor av influensa och detta beror på – testosteronet!!!!
Nu kändes det något bättre, trots allt!
Snart har en vecka passerat och jag hostar och hackar fortfarande och är allmänt uttråkad. Att ligga till sängs och bara rulla tummarna passar inte mig. En uppskattad julklapp, en nyutgiven bok på nästan 500 sidor om Kleopatra och Rom har gjort mig trivsamt sällskap dessa dagar. Mycket nytt att lära om de gamla romarna.
Även mitt skrivande till bloggen har också fått sitt utrymme, men med detta bisarra inlägg som resultat, vilket naturligtvis är influensans fel!
Avslutningsvis, apropå Kleopatra och Cesare (och testosteronet): fanns influensa redan då, för 2000 år sedan, eller är det en modern uppfinning? Det skulle faktiskt vara en tröst just nu att veta att t o m Julius Cesare avstod från ett litet krig någonstans p g a att han låg sjuk i influensa…
Be — don’t try to become” – Osho
Visite the site of musei Capitolini in Rome:
